Jennie Abrahamson: ”Jag ville skriva om mellanmänskliga relationer”

Jennie Abrahamson släppte i slutet på januari sitt femte album Reverseries på egna bolaget How Sweet the Sound och är just nu ute på turné. Inför den svenska turnépremiären i Malmö träffade Popmani henne och pratade om albumkomposition, häftiga ljudburkar och om hur omvälvande händelser påverkar skapandet.

jennie-abrahamson-2017Den 20:e januari släpptes ditt senaste album Reverseries – har du hunnit känna efter och landa lite efter releasen?
– Inte riktigt, men för första gången känner jag nog att jag har landat lite grann innan. Oftast när jag gjort skivor har det känts som att vi mastrat skivan och skickat iväg den till tryck samma dag, det har alltid känts superbråttom. Den här gången hann vi mixa och mastra skivan och så kände jag att jag inte blev helt nöjd så då gjorde vi om lite. Så den hann ligga ett tag innan det var dags att trycka den och för första gången kände jag att jag hann smälta vad som hade blivit.

Om jag förstått det rätt så var det inte helt tanken från början att det skulle bli just ett album – kan du berätta lite om det?
– Det var lite av ett vägval för mig. För första gången gick jag till lite folk och spelade upp saker. Jag har ju inte sökt något skivbolag utan alltid haft mitt eget, men så tänkte jag att det hade varit väldigt skönt att jobba med några. Fast då fick jag bland annat rådet att inte lägga pengar på ett helt album utan släppa några låtar nu och se vad som funkar, och kände ’uh är jag helt omodern som inte kan tänka så?’ Jag tänkte att jag får göra min musik på mitt vis ändå, men just då gick det inte så bra. När jag skulle sätta mig och skriva allting hade jag precis avslutat en lång arbetsperiod och kände mig sönderturnerad. 

– Jag försökte sätta mig ned och skriva men den sommaren somnade jag varje dag när jag kom till studion. Jag bara gick dit varje morgon, gjorde te och lade mig i sängen. Och det är ju skönt att man kan sova där men just då var det inte så bra. Så efter tre veckor gav jag upp och tänkte att jag får ta det här sen. Men sen började jag skriva under hösten och då blev det mer. Det blev långsamt. Nu är det ju ”bara” tio låtar med på albumet, men det är ändå 54 minuter.

Jag tänkte också på det när jag lyssnade, att låtarna är längre än vad de varit tidigare – var det något som kom medvetet?
– Nej, det var nog bara det att helt gå emot det här tänket att den här låten ska ta si och så lång tid. När vi repade låtarna kände vi att det inte finns någon poäng i att vi försöker effektivisera dem eller ta bort något, utan nu får det ta plats. Och så tycker jag om albumformatet fortfarande, det är väl också lite bakåtsträveri kanske. Jag gillar att göra spellistor och lyssna på låtar här och där, men jag tycker det är rätt skönt när man får vila i en hel komposition. Jag tillåter mig själv ganska sällan att göra det nu för tiden.

Ja, det känns som att vi gradvis återgår till att vilja ha just en helhetsbild och ta det lite lugnt i lyssnandet?
– Jag tror att en motreaktion till allt blir att vi behöver ta tid för saker som tar lite längre tid. Som att jobba med händerna eller lyssna på ett helt album. Så det var verkligen ingen dogmatisk grej, att nu ska jag skriva långa låtar och att det ska ta tid, utan det var mer att där var jag som person just då. Det var som en sorts terapi nästan.

Jag läste också att du kände att det här var din bästa albumkomposition hittills – har det med det att göra, att det var en långsam process och fick ta tid?
– Jag tror nästan det, och glädjen i att dela det med några fler. Det är inte som att vi inte har plockat in folk förut men nu blev det så tydligt, vi skickade demos till hela bandet och jobbade tillsammans och det är jättekul. Även om jag gjort ganska detaljerade demos har de bidragit med sina röster och tankar och jag tycker jag hör dem så tydligt på skivan.

14692182_10154017876239849_3885718065610915807_oHur tänker du när du bygger ljudbilderna kring dina låtar?
– Vi brukar prata en del innan om vad vi skulle vilja ha för sound, men sen blir det ganska flummigt att försöka applicera det på låtarna. Men ett väldigt enkelt svar på den frågan är att det beror på vilka grejer en köpt till studion.

– Det blir faktiskt lite så, på förra skivan hade vi ett nytt gammalt reverb som Prince har ägt, en maskin som ger väldigt bra karaktär på ljuden i rummet, och det färgade hela förra skivan. Det skapades liksom ett speciellt rum av just den lilla burken. Men nu hade vi en annan jätterolig burk! Så det är ju en del tekniska aspekter men så pratar man ju mycket också. Jag sa att jag ville ha ett organiskt album med elektroniska inslag, men jag vill att det ska kännas spelat. Sedan har man ju teman och saker man går och bär på som man vill berätta om eller skriva om.

Var det några särskilda teman du ville ha med dig in i det här albumet?
– Det var mycket, jag kände att jag ville skriva om mellanmänskliga relationer på olika nivåer, både personliga relationer och på samhällelig nivå. Att se den andra människan. Det var en så omvälvande tid förra hösten när jag skrev skivan. Det hände så mycket i världen, i Europa och i Sverige politiskt sett och jag upplevde att folk nästan blev lite deprimerade, som att samhället blev deprimerat. Sedan var det ett enormt direktengagemang och folk som hjälpte till, men det var väldigt mycket apati också. Det var så drabbande att se både engagemanget och apatin och hur lätt det är att vi fjärmar oss från mellanmänskliga relationer. Så det var mycket det, både på en personlig och på en större nivå.

Och ikväll [10 februari reds. anm.] är det svensk turnépremiär – hur känns det att få vara ute och spela det nya materialet?
– Igår spelade vi ju i Köpenhamn, och det känns ganska skönt att ha det giget i ryggen och känna lite grann på vad som funkar och inte för att det är så mycket som är nytt. Men det är väldigt, väldigt roligt och ett väldigt fint gäng som är med.

För några år sedan blev du tillfrågad om att akut hoppa in för Ane Brun på Peter Gabriels turné, och sedan dess har det blivit flera turnéer. Hur var det och har du tagit med dig något från den tiden i ditt artisteri?
– Jag skulle ju varit med på turnén, men inte riktigt haft den rollen jag kom att få, bland annat som förband. Det kom väldigt hastigt och det fanns ingen tid för mig att repa på mina grejer. Jag hade inga versioner på piano och på skivorna var det ganska komplicerad musik med mycket instrument. Men så kände jag också så här, det ramlar ner en förbandsturné på arenor i USA i mitt knä – jag kan inte säga nej, nu är det fan bara att skärpa sig. Ett dygn senare var det premiär för 14.000 personer.

– Det blev en otrolig självförtroendeboost, att känna att det här funkar – jag har gjort det här i hela mitt liv och jag kan det här. Och precis då hade jag pluggat ett halvår på psykologprogrammet och funderat på att kanske kliva ifrån musiken lite grann, så det blev en väldig bekräftelse på att det är ju det här jag vill göra och att jag är bra på det. Det kan jag tacka Peter-turnéerna för, verkligen. Det kom ju liksom också i ironiskt rätt tid, Peter Gabriel var ju min barndomsidol så att jag skulle få åka med honom då var ju jätteknäppt.

Kommentarer

Popmani ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet. Skribenten ansvarar själv för det hen skriver i kommentarsfälten på Popmani.se.

';