Panda Da Panda: ”För mig är kreativiteten en genetiskt överförd livsnödvändighet”

För en dryg månad sedan släppte Panda Da Panda ett nytt album – och han är redan färdig med ett ytterligare. Popmanis Erica Frank tog sig ett snack med Thibo Girardon om rymden, ångest och att inte ha någon aning.

1

Du släppte ett nytt album, Den yttre rymden (som är den del som ligger utanför månens bana) för drygt en månad sen. Kan du inte berätta lite om skivan?
– Absolut! Den yttre rymden är den sista delen i något som egentligen skulle vara en dubbelplatta. Skivan skulle ha släppts nära inpå den förra skivan, Den inre rymden (som är den del som ligger innan för månens bana), men det hela råkade dra ut på tiden. Det är lätt hänt med stora skivbolag.

– Titlarnas koppling till rymden beror helt enkelt på att jag själv identifierar mig en hel del med rymden. Jag ser ganska udda på världen, allting känns overkligt för mig. Jag tycker det är himla konstigt, att man är här och så. Det är väl de känslorna jag vill förklara med de här orden. Beskriva att det är så det känns emellanåt, inombords.

– Skivan bygger på känslor jag haft under året, men även längre tillbaka. Många av låtarna är såklart nya, men flera är faktiskt från Flaoua Paoua-tiden, så jag skulle själv säga att jag tycker den påminner ganska mycket om det albumet. Musikaliskt har jag nog annars utvecklats en hel del, jag anser själv att jag blivit betydligt bättre. De största skillnaderna tror jag framförallt är att jag lärt mig uttrycka mig själv precis som jag vill, utan att tänka på att jag ska anpassa mig till andra. Jag har dessutom varit ett steg närmre att hitta mig själv hela tiden, vilket jag tycker man hör i låtarna. Såklart är jag lite vilsen ibland också, ganska mycket till och med, vilket hörs ännu tydligare.

Har du något favoritlåt?
– Min absoluta favoritlåt från skivan är Skönadal. Den påminner en massa om mitt barndomshem, den är faktiskt direkt tagen från hur det har varit. Jag älskar Ystad, jag älskar älskar Österlen. Jag tror rent överlag att min musik har präglats mycket av min hemort. Känslan av att växa upp i en liten by har säkert satt en halvsorglig prägel på ens melodier.

– Johannes tycker jag förresten också jättemycket om, den ger mig massa härliga känslor. Låten bygger helt och hållet på en kompis, allt vi gjorde. Vi var lite smått destruktiva ihop, på ett sätt som inte går att förklara. Vi hade någon grej, att vi gjorde oss själva illa, rullade över eld och höll på. Jag vet faktiskt inte varför vi gjorde det egentligen. Det kanske låter helt brutalt, att något som låter såhär hemskt ger mig massa nice känslor? Sammanfattningsvis tycker jag att all min musik tillsammans sätter ihop det avsnitt som har varit mitt artisteri än så länge, och avslutar det. Det kapitlet av Panda da Panda är färdigt.

Kan du berätta lite om dina framtidsplaner? Vad kommer härnäst?
– Nu kan jag faktiskt berätta för er att jag har gjort en till platta. Jag har 12 nya låtar, här på min dator, som inte låter som något annat jag gjort. Jag vet inte när de kommer släppas, men jag själv vill släppa i maj. Huvudet i handen, som albumet heter just nu, är helt klart det mest deprimerande albumet jag någonsin gjort.

– Utöver det skulle jag säga att mina planer är lite turbulenta. Allt krockar lite. Jag saknar att spela jättemycket, så det är ju vad jag vill ut och göra egentligen, men det står lite i vägen för det här nya. Det kan bli så att jag får vänta lite och sen till sommaren åka runt och spela mitt nya album.

Det tog slut mellan dig och din flickvän Rebecca Scheja nyligen. Hur skulle du säga att du mår nu?
– Det har varit några mörka veckor nu, verkligen. Jag har mått betydligt sämre än vanligt den senaste tiden. Jag gick in i en liten depression, som jag egentligen inte vet alls vart den kom ifrån. Det hela ledde till att jag ville pröva på att vara själv, se vart jag skulle ta vägen. Det fick helt enkelt bli så. Jag älskar fortfarande Rebecca och vi pratar mycket med varandra, men det har varit skitjobbigt.

Många av dina låtar berör psykisk ohälsa – hur kom det sig att du började skriva om det?
– Den enda anledningen till att jag skriver om psykisk ohälsa är för att jag själv har det. Allt jag sjunger om är självupplevt, det är ingenting jag jobbar fram överhuvudtaget. Ofta spelar jag bara in en enda rad, sen kommer resten automatiskt.

– Jag kommer alltid vara öppen i min musik och fortsätta dela med mig av mig. Fortsätta prata om det onda, oavsett om det känns jobbigt. Det är så jag gör, det är så jag är. Jag vill vara äkta i min musik, helt och hållet. Om jag sjunger en låt som jag inte har något att göra med, då blir det dåligt – och jag tänker inte vara dålig.

– Det här också förklaringen till varför det kan vara lite paus när jag gör musik. Har jag ingenting inombords som jag vill få ut, eller vet inte hur jag ska kunna göra för att uttrycka mig, då blir det ingen låt. När jag kommer in i sådana perioder blir jag lite lost. Det kanske krävs att en vart lite trasig, för att kunna skriva låtar överhuvudtaget. Jag tror dock jag hade skrivit låtar även om jag inte mådde dåligt, även om det är omöjligt att svara på. För mig är kreativiteten något obligatoriskt, en genetiskt överförd livsnödvändighet.

Skulle du säga att du har prestationsångest?
Det är väldigt svårt att svara på men det är väldigt sällan jag går av scenen och känner mig glad, nästan aldrig. Det brukar alltid vara en halvtimme efteråt, när jag mår katastrofalt. Det är en oerhört udda känsla en har efter ett  liveframträdande, det är något fantastiskt beroendeframkallande över det. Att få den direkta feedbacken som jag får, får mig att tycka att konserter är nice. Jag har ju dock aldrig ens tyckt om att stå på scen egentligen. Jag vet inte vad det beror på, säkert min uppväxt. Min pappa var fakir, och det kanske har präntats in i min hjärna att det är andra som ska stå på scen – inte jag. Det är ju så jävla krävande också, just i och med att alla låtar bygger på mina egna känslor. Det blir ju väldigt naket så att säga. Men det är ingenting jag tänker klä på, aldrig någonsin.

– En annan orsak till att liveframträdanden inte är så kul kan vara att jag är så himla osäker. Nästan rädd. Jag kan säkert visas som en ganska självsäker hybris person, och tillåter mig själv att verka så ibland. Men på insidan är jag inte så, på insidan är jag motsatsen. Jag skulle kunna säga att jag är blyg, men det är jag inte. På insidan är jag det, men jag visar mig inte blyg. Jag är fåfäng som fan, men jag visar det inte. Jag är alltid ledsen – men jag visar andra att jag är glad. Jag vet inte varför jag döljer de egenskaperna, men alla har väl grejer på insidan de aldrig skulle visa på utsidan. Jag är inte mer speciell än någon annan. Det är kanske det jag faktiskt gör i några låtar, öppnar upp mig själv? Det är kanske det som är jobbigt när man spelar live? Jag vägrar sluta i alla fall, det får fortsätta göra ont.

Kommentarer

Popmani ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet. Skribenten ansvarar själv för det hen skriver i kommentarsfälten på Popmani.se.

';