Thomas Stenström: ”Min enda drivkraft bygger på att slå uppåt”

Förra veckan pratade Popmanis Erica Frank med Uddevallas egna Thomas Stenström om den kommande turnén, det nysläppta albumet och hur det är att vara konstant förbannad.IMG_9398-2

Hur känns det inför releasen?
Skräckblandad förtjusning, i allra högsta grad, det är nog det enda sättet jag kan beskriva det på. Hela det här året har varit väldigt körigt för mig, på många olika fronter, så det känns helt absurt att allting faktiskt är klart. Jag har ju hållit på med skivan jättelänge och jättemycket – verkligen dränkt den i tid och kärlek och nu är den färdig. Jag är helt tom inombords nu, i kombination med att vara jävligt peppad. Jag är livrädd för den totala utlämningen, men samtidigt grymt stolt över att jag har åstadkommit något överhuvudtaget.

– Jag är faktiskt allt annat än nervös inför releasen när det kommer till själva musiken. Jag är jävligt nöjd med resultatet och jag vet att det inte är kasst. Men när det kommer till resten, då är jag nervös för en massa praktiska grejer. Är omslaget rätt? Kommer albumet komma ut på Spotify? Har vi valt rätt låtar? Det har aldrig tidigare varit så svårt för mig att välja ut låtar, men på det här albumet var det var väldigt många som gjorde ont att ta bort. Det är väldigt jobbigt, tycker jag. Kontrollfreaket i mig vill ju bara att allt ska sitta – att allt ska bli perfekt!

Hur skulle du beskriva skivan?
– Jag ville skriva om det jag vet. Skildra min uppväxt, allt vi gjorde – allt vi var. Jag skriver om Uddevalla. Hur det är att ha en pappa som är snickare och en mamma som är undersköterska och att omringas av polare som har det precis likadant. Jag och mina polare gick aldrig runt och tänkte att vi kunde bli vad vi ville, utan snarare tvärtom. ”Du kan fan inte bli vad du vill – du får nöjda dig med det här”, är känslan som jag vuxit upp i. Det är den känslan som präglat hela mig och som fortfarande gör det. Revanschlusten har gjort allt annat än försvunnit. Min enda drivkraft, bygger på att slå uppåt. Allt jag gör, utgår från insikten att jag inte kan få vad jag vill ha.

– Jag vet att det alltid kommer vara såhär, att jag alltid kommer bära med mig känslan. Det är rätt jobbigt att gå runt och vara förbannad hela tiden – men så är det ibland. För det mesta, för min del.

Du har släppt två skivor tidigare, hur skulle du säga att det nya albumet är i kontrast till dem?
– Jag skulle verkligen säga att det är stora skillnader mellan Rör inte min kompis och de tidigare albumen – både textmässigt och musikaliskt. På den här plattan har jag siktat bort från popen, mot rock’n’rollen, vilket jag känner mig mycket mer hemma i.

– När Nåt annat, nån annanstans släpptes 2012, så gick allt väldigt fort. Det blev en himla poppig värld som jag inte känner igen mig så mycket i nu. Hela skivan blev väldigt ungdomligt naiv, på ett sätt jag inte riktigt hade föreställt mig, men jag hade ju aldrig sjungit innan. Jag skulle liksom komma på hur man gör det, samtidigt som jag kämpade med massa annat samtidigt.

– Den andra skivan, blev därför helt tvärtom. På Fulkultur kände jag ett behov av att göra exakt allting, varenda liten detalj skulle vara totalt genomtänkt. Så känner jag inte alls längre, utan nu är det snarare tvärtom.

– Den här skivan, är också första gången jag skriver om bredare begrepp. Det handlar inte längre bara om ett skilsmässobarn som mår skit, utan om så mycket mer. Jag skriver fortfarande musik för att lösa gåtor och få ur mig känslor – men det handlar inte längre om bara mig. Jag sjunger exempelvis också om mina kompisar, personerna som jag mötte när jag växte upp. Det är bland annat härifrån titeln kommer, och Eldorado. Jag skriver om vart dem har hamnat i livet, om att inte bara ha hand om sin egen rygg – utan även sina polares. Om att höra samman.

Rör inte min kompis! är din tydligast politiska skiva hittills, tack vare låtar som Det här är inte mitt land. Hur tänker du kring politik kopplat till musik? 
– Det är nytt för mig att sjunga om politik så tydligt direkt, tidigare har jag bara sjungit om starka känslor, utlösta av saker runt omkring mig. Förklaringen till varför jag sjunger om detta just nu, är helt enkelt för att det varit helt omöjligt att inte göra det. Totalt ofrånkomligt. De senaste åren har hur mycket folk som helst flytt sina hem, för att de inte kan vara där längre. Samtidigt finns det andra människor, som har turen att ha det väldigt bra, som inte vill att de ska komma in i deras hem – enbart grundat på egoism och hat. Allt sånt här, den politiska situationen, gör mig jävligt förbannad. Jävligt trött.

– Har man en mick i handen och privilegiet att stå på scen framför en massa människor som lyssnat, måste man prata om det. Det har varit skitviktigt för mig att det kommer med, verkligen. Jag tror på musik och politik ihop, det är ett jävligt starkt tillvägagångssätt. Alla lyssnar på musik och alla behöver höra det vi har att säga.

Vad tänker du kring alla påtvingade kopplingar till Håkan Hellström, Markus Krunegård och Veronica Maggio?
Det rör mig inte i ryggen överhuvudtaget. Jag gör min grej, ingen annans. Jag skriver rock’n’roll på svenska och det finns folk som gjort det innan mig. Om det innebär att jag blir ihop buntad med dem – då är det något helt och hållet oundvikligt. Det är ju för övrigt allt annat än dåliga namn att nämnas med, de har ju gjort helt fantastiska grejer. Håkan Hellström har ju sålt ut Ullevi hur många gånger som helst, så det är ju enbart smickrande att bli jämförd med.14434815_1076436029078400_3785449422659163489_o

Vad känner du inför din kommande turné? 
– Jag ser fram emot turnén något enormt. Hela grejen med att göra musik och med att vara artist – är liveframträdandena. Jag gör allting, verkligen allting, för att få komma ut och spela på så många olika ställen som möjligt. Det har varit målet hela den här perioden, det är det som håller mig vid liv – ”tanken” på att kunna ha en så lång och stor turné som möjligt. För det är på scen jag känner mig som allra tryggast där jag inte är rädd för något alls.

Varför tror du att du trivs så bra live?
– Jag har alltid älskat att spela live, jag blev kär i det redan när jag var liten grabb. Det bara sitter i ryggmärgen att musik är som bäst live.

Hur känns det att spela hemma i Uddevalla?
– I Uddevalla spelar jag i Agnebergshallen, vilket verkligen är en absurd känsla. Faktumet att jag spelar på stället där jag tog studenten, att jag har konsert i hallen jag själv var på konserter i när jag var liten – går verkligen inte att beskriva med ord. Det är helt omöjligt. Det blir väldigt nostalgiskt och fruktansvärt nervöst på en helt ny nivå. Det är svårt att ta in att spela så nära Hasselbacken som är en av de platser jag sjunger allra mest om. Att titta ut över publiken och få ögonkontakt med personerna jag tänkt på när jag skrivit låtarna. Det är surrealistiskt – på ett väldigt bra sätt.

– Uddevalla är också verkligen en stad jag älskar, det är min stad. Jag är verkligen därifrån med hela mitt väsen. När jag går på krogen i Stockholm så går jag helst till någon sliten pub, för där vet jag hur det fungerar. Jag vill ha det tryggt, precis som hemma i Uddevalla.

Kommentarer

Popmani ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet. Skribenten ansvarar själv för det hen skriver i kommentarsfälten på Popmani.se.

';