Tove Folkesson: ”Autenticiteten finns i förljugenheten”

Debutromanen Kalmars jägarinnor skildrade vänskapen mellan ett gäng tonårstjejer i Kalmar och nominerades till flera stora priser. I april kom Sund, andra delen i vad som ska bli en trilogi. Där får vi åter läsa om Eva Zachrisson, men jägarinne-gänget är inte längre hennes världs mittpunkt. Vi har intervjuat Tove Folkesson, musikern som blev hyllad författare, om musik, identitet och kollektiv.

I Tove Folkessons andra roman Sund kämpar karaktären Eva för att hitta sin egen väg, men fastnar ständigt i olika grupptillhörigheter. Hon försöker vara arkitekturstudent men hoppar av sin utbildning, hon åker till Kuba och lever hippieliv och hon bor i ett vegankollektiv där varje konsumtionsval är en konfliktkälla. Till slut flyr hon till ensamheten, först på Långholmen och sedan på Öland. Själv trivs Tove bäst i grupper som tillåter skillnader, där olikheter är något förväntat och oproblematiskt och roligt, och alla knasiga typer av människor är välkomna.
− Gemenskap som bygger på yttre likheter som klass, kön, sexualitet, jobb, intresse, utseende eller härkomst tenderar att vara väldigt stressande för mig. Det är så lätt att hitta bevis på att man inte hör dit och känna utanförskapet växa i en, även om ingen uttalar något. Om alla är likadana får jag panik. Det krävs så små avvikelser för att sticka ut då.

Foto: Sofia Runarsdotter

Foto: Sofia Runarsdotter

Samtidigt är det just i de olika gruppernas förljugenhet som Tove ser autenticitet.
– Den finns där, i försöken och i misstagen. ”Människan är ett ofullständigt ting” säger Stickan, Evas mormor, och inget kan uteslutas ur den mänskliga gemenskapen som ”falskt” eller ”oäkta”. Det är bara det att vissa mänskliga sidor är rätt fula och ibland får vi för oss att de inte skulle vara autentiska som ett slags försvar. Det är lite sorgligt, den här hetsen och desperata strävan mot renhet och äkthet.

För att omskapa sig själv och försöka passa in i de olika grupperna använder sig Eva av yttre attribut. Redan i Kalmars jägarinnor var ögonskugga en viktig identitetsmarkör för jägarinnorna, och i Sund byter hon stil om och om igen: ”osminkad i stora skjortor” på folkhögskolan, röda läppar och svängande höfter när hon går i Annelis terapi, ”svart cat-suit med hål på insidan av låret, Svarta Cheap Monday-jeans och sedan den gula tjocka, korta koftan” när hon återvänder till arkitekturskolan.
– När man skriver är yttre attribut symboler för något inre, en gestaltning av en människas inre just då. Identitetsmarkörer är viktiga i ett samhälle som bygger nästan helt på abstrakta, kulturella värden. När Eva kommer till landet, där fokus ligger på att producera råvaror försvinner alla de här markörerna för att de inte har någon betydelse. Där är det bara viktigt vilken gård man kommer från och vad de odlar där. Det blir vilsamt i en värld där det krävs en så utpräglad identitet för att ens finnas, där man måste berätta vem man är varje dag. Och när man inte längre orkar styra bilden är det ett hot mot hela ens plats i tillvaron och samhället.

Även Evas genusbestämda plats i samhället är något hon försöker frigöra sig från. Tove har beskrivit Sund som ”ett ömsint farväl till patriarkatet”.
– Det är en berättelse om auktoritära män som Eva varit beroende av och som hon en efter en lämnar, och inser sitt oberoende gentemot. Även om det gör ont är det också en enorm frihet, en frihet som hon inte alltid vet vad hon ska göra av. Jag själv tror nog att det inte går att helt bli fri från någon eller något om man inte slutligen försonas och tar ett bestämt men kärleksfullt farväl.

sundJag frågar Tove om Evas utveckling. I Sund blir det tydligt att Eva, som i Kalmars jägarinnor på många sätt var den som kändes mest välanpassad till samhällets förväntningar, faktiskt var den mest rebelliska av jägarinnorna.
– Ja det är en fin reflektion, att Eva faktiskt är mest rebell i längden. Hon tar igen för sina betraktande och delvis passiva tonår i Sund, där hon blir besatt av att välja själv och inte göra som de andra vill. I Kalmars jägarinnor finns ju inget sådant utrymme.

Tove beskriver det som en rörelse i pronomen. Kalmars jägarinnor är boken om kollektivet och Sund kan läsas som boken om individen. Båda har sin frihet och sitt fängelse. Eva är en person som söker befrielse och gemenskap på samma gång,
− Det gör väl alla människor, i alla fall jag, säger Tove. Så den första boken har perspektivet vi och den andra har perspektivet jag, men den sista boken ska ha perspektivet du. Kanske handlar det här med att bli till, formas som människa och hitta sin plats i världen om att lyfta blicken och vända sig mot en annan människa snarare än att stirra sig blind på sig själv.

Eva hittar ett sätt att uttrycka sig genom låtskrivande, något som även Tove ägnar sig åt.
– När jag började skriva trodde jag att Kalmars jägarinnor skulle bli en poplåt. Sedan växte den och vätte och grenade ut i två stora spår.

Fast några låtar blev det trots allt, och för den äventyrslystne läsaren går det att hitta Toves specialkomponerade soundtrack till Sund ute i verkligheten.
– Än så länge finns det bara i fysisk form och går att hitta om man läser Sund noga och tar Eva på orden när hon berättar var hon slutligen lämnar skivan hon kämpat med under hela berättelsen. Jag har lite spelningar inbokade med det projektet nu och kommer släppa skivan digitalt men det känns roligt om de som gillar äventyr och finurligheter kan få hitta den fysiska skivan. Och på den finns också en unik låt med kompiskollektivet Den svenska björnstammen och Falköga, som vi gjort speciellt för det här projektet. De gillar också det här med att vara olika, gemenskap och högt i tak på samma gång.

Toves musikkarriär verkar alltså vara på väg att ta fart. Efter en spelning på Högalidsfestivalen för ett par veckor sedan skrev Oskarshamnstidningen Barometern att Tove är ”en stjärna på uppåtgående”.
– De är nog partiska, men hoppas att de har rätt! Låtarna kommer släppas i slutet av sommaren, förhoppningsvis i samband med författarinlästa ljudböcker av Kalmars jägarinnor och Sund. Det är mycket på en gång nu. Det får bli lite i taget. Men på fredag, 29 maj, spelar jag i alla fall på Göteborgs stadsbiblioteks Trappa ner klockan 17.

Vi lär alltså få se mer av Tove Folkesson innan Ölandssången, sista delen i trilogin, kommer ut. När det blir är dock inte bestämt än.
– Det beror på hur mycket skrivtid jag lyckas sno åt mig resten av året. Men det finns ett utkast som jag jobbat på i många år, men samtidigt är det en bok jag aldrig vill släppa ifrån mig för det är ett så härligt språk att vara i. Jag skriver aldrig mot deadline. Det måste få bli klart när det blir klart.

Som tur är delar inte Tove sin huvudpersons långa perioder av skrivkramp.
– Jag har sällan idétorka. Eller, jag vilar i perioder, men det är inte särskilt ångestfyllt. Till skillnad från Eva vet jag att flödet kommer tillbaka.

Kommentarer

Popmani ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet. Skribenten ansvarar själv för det hen skriver i kommentarsfälten på Popmani.se.

';