Julian Schaap ”Svarta rockmusiker motarbetas av både skivbolagen och musikpressen”

I början studerade den holländske forskaren Julian Schaap en helt annan sak: varför är det så få kvinnor i metalscenen? Så en dag insåg han att det var något annat som det fanns ännu mindre av än kvinnor: svarta människor. Scenen han studerade var extremt vit. När han tittade sig omkring på andra delar av rockscenen så insåg han att det också där var extremt vitt. Julian Schaap startade därför forskningsprojektet Elvis Has Finally Left The Building där han tillsammans med sina kollegor studerar vithetsnormer och rasistisk ojämlikhet inom rocken. Popmani ringde upp Schaap för en intervju.

Julian Schaap-Tim Leguijt Fotografie-002-8653

Foto: Tim Leguijt

Namnet Elvis Has Finally Left The Building kommer från något som kallas Elviseffekten. Enligt den här idén var rock’n’roll ursprungligen en svart genre. De amerikanska skivbolagen insåg att det fanns ett intresse för rock’n’roll, men att musiken skulle vara mycket lättare att sälja till en vit publik om artisterna var vita.

– Så man började leta efter vita artister som spelade samma sorts musik, säger Schaap. Och Elvis var en av dom första som man hittade, och han var ju uppenbarligen lätt att sälja till en vit publik. Effekten blev att rockscenen förvandlades till en vit scen, där det finns extremt få svarta rockmusiker och extremt många vita rockmusiker. Det är det som kallas Elviseffekten.

– Idag är både de flesta rockmusiker och rockmusikens publik vita, säger Schaap. En sak som man måste komma ihåg när det gäller vithet är att vita människor sällan tänker på sig själva som vita. Eftersom man nästan aldrig stött på diskriminering eller rasism på grund av sin hudfärg så tänker man inte särskilt mycket på att man är vit. Därför kanske man inte tänker på hur vit rockscenen är, eftersom vithet upplevs som något neutralt.

En sak som Julian Schaap har studerat är musikjournalistiken och hur svarta musiker beskrivs där. Vad Schaap och hans kollegor då tydligt kunde se var att svarta musiker beskrivs på ett annat sätt än vita musiker. Även när det inte var musikaliskt relevant så innehöll recensioner av svarta rockmusiker ofta genrebeskrivningar som soul, hiphop och världsmusik – eftersom det var den sortens musik recensenterna förväntade sig höra från en svart artist. Dessutom jämfördes svarta musiker hela tiden med andra svarta musiker – även när det inte egentligen finns några likheter blir svarta gitarrister rutinmässigt kallade ”den nya Jimi Hendrix”.

– Musikjournalister gör två saker, säger Schaap. Å ena sidan letar man efter originalitet och kreativitet, och kan därför vara väldigt öppna. Å andra sidan så anser man sig ofta veta vad rockmusik egentligen är, vad genren handlar om, och därför kan man vara väldigt begränsad och snäv i sina definitioner. Och ofta ses rockmusik av svarta musiker som inte riktigt rock, det är därför man använder andra genre-ord. Dessutom rör man sig med stereotyper, det finns ett tydligt fack där man placerar alla svarta musiker.

Enligt Schaaps forskning är även skivbolagen är en del av problemet. Den rasuppdelning som man gjorde med den tidiga rockmusiken på femtiotalet har aldrig helt försvunnit. Särskilt hos dom större bolagen:

– Indiebolag kan vara öppna för mångfald men inte dom stora skivbolagen. Dom stora skivbolagen letar inte efter originell musik, utan efter musik som passar i ett särskilt fack. Det verkar som att man inte vill satsa på svarta rockmusiker eftersom man tror att dom inte kommer sälja till en vit publik, och eftersom man tror att dom inte kommer sälja till en svart publik eftersom den publiken sällan intresserar sig för rock. Svarta rockmusiker motarbetas alltså både av skivbolagen och musikpressen, och därför blir det väldigt svårt för dom att slå igenom.

Kommentarer

Popmani ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet. Skribenten ansvarar själv för det hen skriver i kommentarsfälten på Popmani.se.

';