Ester Roxberg slår tillbaka

_MG_4933 liten

Ester Roxberg. Foto: Malin Nilsson

Blott 17 år gammal var hon när litteraturvärlden öppnade sin famn för henne, då hon 2004 tilldelades Lilla Augustpriset för sin diktsvit Se upp lilla människa för snart smäller det. Efter sin skönlitterära debut 2011 är Ester Roxberg nu aktuell med sin andra bok Fågelhuset

I Fågelhuset möter vi praktikanten Liv, tjejen som har flyttat från småstad till storstad och vill inget hellre än att arbeta inom kulturbranschen. Dessvärre blir det inte riktigt som hon hade tänkt sig – på olika sätt utnyttjas hon av sina kollegor. Men Liv är en ulv i fårakläder och är inte så oskyldig som hon kan tros vara. Kontoret Liv arbetar på kan liknas med en hönsgård. Titeln står för de vackra institutionerna som vi högt idoliserar. Men vad är det egentligen som sker inom fasaderna på detta luftslott?

Själv blev Ester Roxberg examinerad kulturvetare 2009. Hon hade då länge drömt om att arbeta med kulturprojekt som kunde förändra samhället, gärna inom en stor institution. Under tiden som hon fortfarande studerade var hon så målinriktad att hon tog flera volontärtjänster och klarade nästan inte av sina studier. Att kulturbranschen aldrig riktigt har kritiserats för sitt utnyttjande av människor, ligger till stor grund för att Ester började skriva boken. Fågelhuset baseras på flera händelser ifrån hennes eget liv inom kulturbranschen. Genom att själv dela med sig av sina erfarenheter kunde hon slå hål bilden av hur fint det är att arbeta inom denna värld.

– Jag hade hela tiden en känsla av att det inte kändes rätt. Det var inte den här branschen jag hade drömt om att arbeta i.
– Man vill arbeta med kultur för att man tror på kulturens kraft att sammanföra människor. Men så är det mycket annat som kommer i vägen, som man inte vill se där.

Men hur hon skulle skriva boken, var inte riktigt klart från början.
– Först började jag skriva om alla de här fruktansvärda sakerna man har sett och hört. Men så insåg jag att det inte var det bästa sättet att skriva på, att servera en väldigt hård bild.

Genom att istället skriva boken med humor, en skruvad Twin Peaks-stämning, tror Ester Roxberg att hon bättre når de personer hon vill nå, de som själva är som de karaktärer som beskrivs i boken.

_MG_4942 webbDe olika karaktärer som Ester Roxberg belyser är människor som alla känner till men ingen talar om. Hon belyser de galna människorna som utger sig för att vara saker som de inte är. Syftena och målen är höga och allt är högfärdigt. Men i praktiken handlar det egentligen om att tjäna pengar.

– Genom att belysa den här miljön och de här olika människorna så hoppas jag att man snarare ska se kulturbranschen för vad den är idag, och att människor kan komma till insikt i sig själva. Är det så här vi vill att kulturen ska vara idag? Vill vi att den ska drivas av den här typen av människor?

En av bokens starkaste karaktärer är popsnöret Lou.

– Popsnöret är en karaktär som jag har träffat många gånger i branschen, som är så otroligt självcentrerad. Som inte har någon slags ödmjukhet över sig utan kan prata om sig själv på ett helt ogenerat sätt. Det är bara män som jag har träffat som har varit på detta sättet. Det var en väldigt tacksam karaktär att skriva om. Han är väldigt komisk men samtidigt avskyvärd.

Varför var det viktigt att belysa en karaktär som Lou?
– De är ofta de som syns. De duktiga tjejerna får aldrig den belöning som de egentligen skulle behöva. En så kallad ”Liv-tjej” skulle kunna arbeta fem år på en arbetsplats, och så kommer det in ett manligt popsnöre som jobbar en månad, och får fast anställning direkt.

Ester Roxberg förklarar att detta beror på att det inom kulturbranschen finns en överrepresentation av kvinnor. I många jobbannonser ser man att det är manliga sökare som eftertraktas. Enligt Ester får männen oftare anställningar än kvinnor, som oftast får gå på korttidskontrakt och vikariat.

– Det är en väldigt märklig bransch, kulturbranschen, det är så många som vill jobba där att man nästan förväntas arbeta utan lön.
– Jag har sett folk gå på årslånga praktiker utan att få en lön. När de har satt ner foten har de blivit utbytta. Det står alltid någon på kö.

– Jag vet inte hur många gånger jag själv har suttit där med en äldre man som har varit chef eller på olika sätt haft en högre befattning än mig, som har satt sig ner med mig och frågat ”Ester, hur gammal är du egentligen?” och försökt fråga ut en för att se om man är något hot. Och när de insett att hon är bara 19, hon har inte så mycket erfarenhet, kan de avfärda en.

I Ester Roxbergs tidigare verk Antiloper var karaktären Astrid baserad på Ester själv. I Fågelhuset är Liv istället den tjej som Ester på sätt och vis önskar att hon var.

– Liv lurar de alla. Hon är till början ett offer men blir så småningom som de andra. Det är egentligen inget sympatiskt drag.

Liv är helt enkelt en annan röst än Ester Roxberg själv.
– Det var en stor utmaning att skriva en huvudperson som ett jag, som inte är jag. Hon har ju en helt annan kraft och känslokallhet än vad jag har. Jag var mycket svagare än Liv.

Var det inte svårt att skriva utifrån ett jag, som ligger långt ifrån dig själv?

– Det tog väldigt lång tid innan jag kom in i det. Min förläggare vet direkt när jag kommer in med en del av mig själv. Så fort jag kom in med en poetisk formulering petade hon i texten och sa att det var jag, inte Liv.

Idag driver Ester Roxberg sitt eget företag. Det är lätt att bli institutionen man arbetar på, menar hon. Att starta eget var ett sätt att skapa egna värderingar och bli mer självständig. Det steget gjorde att hon vågade skriva boken.
– Jag har känt mig orolig många gånger under skrivandet och undrat vad jag håller på med.

Är det kritiken du har varit rädd för?
– Mest att jag sätter fram foten. Lilla jag. Den här lilla blonda tjejen. Det är så sjukt att jag säger så, för det är ju därför jag skriver den här boken! Men man måste våga skriva om det. Samtidigt är det många som har sagt att det är väldigt bra att jag skriver det här.

Hur pratas det annars om det här?
– Det är lite tabubelagt, nästan lite läskigt faktiskt. Det är nästan som en diktatur, censurerat. Jag märker en nervositet i branschen när man pratar om det här. Det är väldigt känsligt.

Att fortsätta arbeta inom kulturbranschen är dock inte helt främmande för Ester, men det ska vara kulturprojekt som känns äkta. Den respekt som en gång fanns för branschen finns inte kvar idag.
– Det är så otroligt korkat av en bransch att göra så mot människor. Den kraft och glöd man har då, kommer aldrig igen. Den har man bara då, när man är ny, nödvändigtvis inte ung men när man precis har kommit på vad man vill arbeta med. Det är då de glöder som mest.  Men det tar man kol på genom att inte ta vara på viljan och ge ansvaret till den här personen.

Idag skriver Ester Roxberg på sin tredje bok som hon hoppas få klar innan den mammaledighet som väntar henne om två månader.

 

Kommentarer

Popmani ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet. Skribenten ansvarar själv för det hen skriver i kommentarsfälten på Popmani.se.

';