Beatrice Eli: ”Det är skönt att utvecklas”

av | Sep 24, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Med debutalbumet Die Another Day (2014) som bland annat innehöll superhitar som Girls och Trust Issues tog sig Beatrice Eli till första platsen på Itunes svenska albumlista, vann bästa pop på P3 Guld och blev grammisnominerad i flertalet kategorier. Den 8 september i år följde midi punk-drottningen upp sin succé med The Carful EP, en EP som är allt annat än försiktig.

Hur känns det att ha släppt din nya EP?
– Det känns bra, det är skönt.

Kände du att du blev peppad eller hämmad när du arbetade med EP:n i och med att det gick så bra sist?
– Jag tyckte ju att albumet kunde gått bättre. Det gick bra i Sverige men jag trodde att skivan skulle kunna ta mig utanför Skandinavien också, speciellt med Girls. Men jag tror att jag var lite för tidig, idag hade Girls säkert varit värsta världshiten, nu när alla är så medvetna.

– Men nej jag tycker inte det varit hämmande. Vissa saker kunde ha gått bättre, till exempel med musiken eller de idéer som jag hade, men som jag inte pushade tillräckligt hårt, eller som jag inte visste hur jag skulle få igenom. Tillslut blev jag tvungen att prodda den här EP:n själv och det är svårt att veta när en sitter med något själv, om det är klart eller om det ens är bra. På förra skivan jobbade jag med folk som hade väldigt mycket erfarenhet, så det har väl gjort att det här tog längre tid. Några månader innan EP:n blev klar började jag jobba med Nils (Svennem) och proddade det sista med honom. Då kom det in en man och sa att det var bra nog! Haha, nej så var det inte alls så faktiskt, det var ett bra samarbete.

Tror du att den här EP:n kommer ta dig utanför Skandinavien?
– Nej, haha. Det behövs pengar för att komma utanför Skandinavien. Men vem vet det kanske dimper ned en guldkloss på mitt konto. Vi får se. Nu är jag mest glad över att den är ute och att jag kan börja jobba med nästa EP.

Direkt? Hur kommer det sig att det blev en EP och inte ett album?
– Ja, det skulle ha blivit ett album egentligen. Men ja, varför blev det en EP egentligen? Jag ehövde få ut musik. Det hade gått ganska lång tid sedan mitt album släpptes, eller det är i alla fall vad folk tycker. En EP är ett snabbare sätt att få ut låtar, men jag tycker egentligen mer om albumformatet. Jag kände det när jag lyssnade på EP:n häromdagen på Spotify att ”fan vad kort den är”. Det behövs mer. Det kanske är därför jag måste göra en till jättefort nu så det blir som en skiva.

”Jag hamnade lite i baksätet mer än vad jag ville.”

Jag läste någonstans att ditt album var väldigt personligt och att det bara var början, är det här ännu mer personligt då?
– Har jag sagt det? Det är så sjukt när folk berättar för mig vad jag sagt, det är lätt att glömma när en säger så himla mycket och ibland har jag inte ens sagt sakerna som skrivs. Men albumet var personligt, men det var ett helt annat sätt att göra något personligt på. Jag jobbade med andra låtskrivare och producenter. Låtarna var som en samling jag hade haft ett tag, men det var fortfarande något om kom ifrån mig, jag styrde hur skivan blev. Nu har jag skrivit all text och melodi själv och gjort det mesta av soundet och själva grunden till produktionen och sedan gått in med Nils där vi suttit tillsammans och proddat. Så var det inte på förra skivan, även fast jag proddade tror jag att jag hamnade lite i baksätet mer än vad jag ville. Så på så sätt känner jag att det är mer personligt nu.

Känner du att du utvecklats mycket sedan förra skivan?
– Jag känner att jag tar mitt producerande mer på allvar och att jag under de här två åren lärt mig massor om produktion. Att jag faktiskt kan genomföra vissa idéer jag har eller direkt kunna förklara vissa saker. Och att jag tror på att jag kan göra något. Det finns så mycket som går att lösa i mixen och i mastring som jag tror att många, framförallt tjejer inte tänker på. Det måste inte vara så perfekt.

Varför heter den The Careful EP?
– Den heter så för att, okej nu kanske jag säger för mycket och sedan inte genomför det men jag vill göra en EP-serie, och under den serien kunna släppa instrumentalt om jag vill, andras låtar, mina egna. Att själva EP-formatet blir väldigt tydligt i jämförelse mot skivformatet.

Kommer du ihåg när du först blev intresserad av musik?
– Jag har alltid gjort saker som har med musik att göra. Men när jag fick en sådan ”wow, det här finns”–känsla var först när jag såg Janet Jackson under Velvet Rope-turnén, jag var kanske 10-11 år då. Den är fortfarande en av mina favoritskivor.  Men då kände jag att det här vill jag vara en del av. Jag tyckte inte att jag hade så bra röst eller så men tänkte att jag kanske kunde vara dansare till någon artist eller öppna min egen dansstudio, det har nog mycket att göra med att jag såg Coyote Ugly i samma veva och kände att det var fett.

När insåg du att du hade en röst?
– Jag sjöng i kör och med min mamma hemma, Astrid Lindgren låtar och så. Sedan sökte jag till Adolf Fredrik. Men jag kom inte in så då kände jag att jag inte var så bra, men när jag gick i 7an, så sjöng jag en låt på musiken och då var det som att klassen reagerade med att ”vad bra du sjunger” och min lärare sa att ”oj du har någon slags talang för det här” och sedan när vi gick ut från klassrummet var det folk som stod utanför och undrade vem det var som hade sjungit och då kände jag att jag kan nog det här. Det i kombination med att jag var så värdelös i skolan på alla andra ämnen gjorde att jag hakade mig fast vid musiken och bestämde mig för att jag skulle bli artist.

Vad drivs du av?
– Jag tänker på det mycket, varför jag gör det här. För vem bryr sig? Men jag gör ju det väldigt mycket. Men jag tror att det är olika steg i det som jag gillar. Den stunden då jag kommer på något som kanske går att göra en låt av. Sedan kollar jag om jag har några beats på datorn eller ackord som fungerar ihop. Det är något magiskt när jag hör att det är något speciellt. Som en kick. Jag fattar typ inte musik egentligen, jag kan inte läsa noter jag kan inte spela egentligen jag googlar jättemycket, till exempel i vilket tempo går en discolåt från 70-talet i och så måste jag lyssna. Jag är inte musiker på det sättet. Jag kan inte intellektualisera varför jag tycker att något är bra jag bara tycker det. Jag analyserar så mycket annat i mitt liv hela tiden, min hjärna går på högvarv konstant men när det kommer till musik så kan jag inte göra det och det tycker jag är skönt och spännande.

Har du någon favoritlåt på EP:n?
– Ja, Eyes Wide Open. Jag är självklart nöjd med många saker på alla låtarna. Det är första gången jag har haft så mycket ansvar, mastringen blev inte rätt första gången och jag lärde mig så himla mycket från det att EP:n skickades in på mastring till det att jag skickade in den till skivbolaget. Till och med nu hör jag saker som jag kanske stör mig på och kanske borde gjort annorlunda. Det är skönt att utvecklas.

Vad är midi punk?
– Det är ett begrepp som jag och min kompis Sanna pratade om mycket för något år sedan när jag var hemma typ jämt och proddade. Sanna har spelat med mig och jag har skickat nästan alla mina skisser till henne i flera år. Många av dem låtarna jag hade då var bara med piano, så när jag började skicka skisser på produktionen till henne sa hon att hon inte förstod vad jag gjorde, hur det skulle låta. Jag insåg att jag tänkte på producerandet som att jag gjorde remixer på mig själv. Jag behövde inte anpassa mig efter vad någon annan tycker att jag är eller vad jag själv tycker vad jag är. Jag kan bara leka runt med ljud. I och med att jag började leka runt med ljud upptäckte jag att jag nästan bara hade midi ljud, d.v.s. ljud som en har i datorn, samplade ljud.

– Varför det går in i punk är för att originalpunken inte spelades in med de bästa mickarna och folk som spelade inte kunde spela så många ackord, en tog det en hade och gjorde det bästa av det. Det behövde inte vara så himla fancy. Av det utvecklade jag och Sanna det här begreppet.

Så du använder mest dataljud?
– Ja, men det finns även lite analoga syntar och sådant i låtarna. Jag tycker att det är kul med analogt för att en är mer begränsad. Det finns bara att visst antal ljud medan i datorn är möjligheterna oändliga. Att vara lite mer limiterad kan vara ganska nice. Så jag hatar inte riktiga syntar eller piano, men alla har inte tillgång till det

Vad händer nu?
– Jag tror att jag ska ut och spela, men det är inte helt bestämt. Men jag ska göra nästa EP, eller jag har redan gjort ganska mycket på den. Det är det.

Författare och fotograf:
Beata Cervin

Pin It on Pinterest

Share This