Avantgardet: “Hela vår existens handlar om att göra motstånd”

av | nov 24, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Avantgardet har gjort ett avtryck på den svenska musikscenen med texter om rådande samhällsnormer och fejkade fasader. Nu är de återigen aktuella med ett nytt album och en miniturné. Popmanis Emma Isberg har pratat med bandmedlemmen Rasmus Arvidsson om hur det är att gå emot de rådande musiknormerna och samhällsklassernas utveckling.  

Mellan Miljonprogram och Thailand har beskrivits som en av de mest efterlängtade svenska releaserna i år. Och det flerfaldigt Grammisnominerade bandet Avantgardet har sedan starten gått emot de rådande normerna kring hur man ska släppa musik idag. Istället för singlar som leder upp till en EP som leder till ett album i framtiden har de valt att bara släppa album och precis så blev det även denna gång berättar Rasmus Arvidsson från bandet. 

– Jag vill göra ett motstånd mot hela en hits-tänket och streamingkulturen och ett maximerande av att en låt ska få en massa uppståndelse. För mig har det alltid varit viktigt att göra hela album och det kan vara lite motigt att jobba sig in i skivan för lyssnaren men om man orkar det så blir man flerfaldigt belönad. Många av de skivor som jag har älskat genom åren har varit album som det har tagit ett tag innan man har fattat. 

Har det känns svårt att ha den mentaliteten i dagens musikbransch?
– Det jag är mest stolt över med vårt band är att vår publik är redo att ta till sig vår musik på samma sätt som den skapas. När det är de här texterna och det här budskapet så känns det som att om en människa tar till sig av det vi säger och känner sig sedd tack vare vår musik så känner jag att det är värt det. Hela Avantgardets existens handlar om att göra motstånd mot rådande normer. Inte minst sättet vi släpper musik på, inte minst från första skivan. Den dök upp från ingenstans. En fullängdare utan några singlar.

Med bandets förra album Alla känner apan blev de dubbelt Grammisnominerade. Om den nya skivan kommer att få samma uppskattning från grammisjuryn återstår att se. Klart är i alla fall att bandet återigen har hyllats för sin samhällskritik och skildringar av verkligheten. 

– Jag ville skildra en känsla i samhället i stort eftersom alla, oavsett samhällsklass, är ensamma. Sedan är det en blinkning till att klassamhället har förändrats. Det går inte längre att peka på vad arbetarklassen eller medelklassen är för något. Utan även de som inte alls hade möjlighet att 10-15 år sedan åka på solsemester eller köpa bilar på avbetalning eller ta sms-lån har det nu. Det blir väldigt skevt att möjligheterna och de extra hundralapparna i månaden eller jakten på slit och släng-sakerna har tagit överhanden på allt annat och det skär genom alla läger. 

Så så länge man åker till Thailand kan man visa upp “lyxen” utåt medan man bakom kulisserna inte har råd med något annan?
– Det är hela grejen med låten Självtvivel. Alla vill fylla sin egen gravsten med bilder av sitt eget liv men stirrar ängsligt på varandra istället för sin egen spegelbild. Allt handlar om ego och om att porträttera sig själv rätt. Man gör uppoffringar för att folk ska kunna se hur fin man är men det enda man är är ängslig för vad alla andra ska tänka vilket är motsättningen till att vara stolt över sig själv. Bakom fasaden finns något helt annat.

”Jag försöker förmedla känslan mellan hoppfullhet och totalt jävla mörker.”

Avantgardet släppte sitt debutalbum För Många Dyra Skor och Döda Ögon under 2016 och har sedan dess hittat en stor publik som har fastnat för deras texter om saker som inte står rätt till i samhället och självupplevda livsval. Att skriva sådana texter och veta att folk känner igen sig i dem beskriver Rasmus Arvidsson som både fint och bitterljuvt. 

– Dels blir man såklart jätteglad och inspirerad till att fortsätta att hålla på för att man känner att det behövs. Samtidigt önskar man, vilket jag tycker syns, att andra också ska ta över stafettpinnen. Det kan handla om allt från tematiken om det vi skriver om till hur man släpper musik. På ett annat plan blir man nedslagen. Det är ledsamt att höra om hur många människor som känner igen sig i mina upplevelser och min bakgrund. 

Hur känns det?
– Man blir väldigt ledsen och då kan jag inte bara känna att det är kul att de gillar min musik eller den där låten och sedan gå vidare med livet. De som pratar med mig är människor som anförtror sig hela sina liv och då blir man väldigt berörd och man kan bli nedslagen men också hoppfull. Det är väl den känslan som jag försöker förmedla i musiken, känslan mellan hoppfullhet och totalt jävla mörker.

Är det svårt att veta hur man ska bemöta personer som anförtror sig till er?
– Ja, men samtidigt är det väldigt många artister som när de ska förklara sina texter säger att de aldrig pratar om dem eller att publiken får tolka dem hur de vill. Jag har aldrig förstått det. Det enda jag vill prata om är mina texter och det är för att jag försöker beskriva sanningen och jag har ingenting att dölja, snarare tvärtom. Då vill jag att den personen som står på scen är samma person som har skrivit låtarna och framförallt är det samma person som inte står på scen. Om du träffar mig på Konsum så är jag samma person. Då är det inte svårt för mig att veta hur jag ska bemöta människor.

Om en ser utifrån albumkatalogen kanske det verkar som att Avantgardet har varit igång betydligt längre än snart fyra år. Rasmus Arvidsson berättar att deras tanke bakom att släppa ett album per år är att inte kännas för inaktuella. Men har resan som Avantgardet varit en bekväm sådan eller har det gått för snabbt? Rasmus Arvidsson tycker snarare att det har varit ett nödvändigt tempo för att kunna skildra verkligheten på ett rimligt sätt. 

– Jag skriver allt sanningsenligt och försöker skildra verkligheten snarare än en fantasi. Det fodrar att man skriver ofta. Vad det gäller skapandet så är det snarare något som jag måste hålla på med. 

Att hitta sig själv i musikbranschen och veta sin plats kanske kan vara svårt när många tävlar om platserna. Han tror att anledningen till att Avantgardet har hittat sin självklara plats är för att de har varit sig själva och varit trygga i den rollen. 

– Det är klart att folk kan kritisera vem du är men om du inte försöker utge dig för att vara någon som du inte är så kan inte folk komma åt dig på samma sätt. Och det enda sättet du kan nå dit är att vara 100 procent indie. Att inte ha något skivbolag, några tyckare eller reklamsamarbeten som bestämmer åt dig. Du måste ta makten över din egen musik, annars måste du kompromissa. 

Eftersom att deras musik har varit utan vidare påtryckningar från andra har de sett det som sitt ansvar att lysa i vrår där ingen annan har lyst och ge en röst till de som inte har någon.  

– Om du ser på politiker eller andra makthavare  finns en agenda. Jag ser det snarare som att popmusikens roll är att lyfta fram det som ingen annan tar upp och om du kollar på saker som socialt utanförskap eller ojämlikheter eller samhällets marginaler så är det ingenting modernt. Om du skulle prata om det så skulle du inte få en massa klick på din krönika eller röster i valdebatten för det är sånt som alltid har funnits och tyvärr kanske alltid kommer att finnas. Det finns inte något mod i att prata om det. 

– Därför blir man så beklämd när den allra största delen av musiken handlar om brustna hjärtan och absolut att folk behöver höra sånt men för mig är det inte min roll att skriva om att jag är olyckligt kär om jag inte känner att jag har något viktigt att säga och att det är något som kan göra skillnad, då hade jag aldrig hållit på med musik. Musik för mig är viktigare än allt annat och på blodigt allvar. Viktigare än politik, det är på liv och död. 

”De förtjänar att sin absolut bästa kväll i livet och det är vårt ansvar att ge dem det.”

Tycker du att det är roligt att hålla på med musik eller gör du det för att du inte kan se några andra alternativ?
– Jag älskar det så himla mycket, det är det bästa jag vet. Samtidigt är det ett jävla gift såklart. Om man har varit på en spelning med oss så vet man att den glädjen som vi visar när vi spelar med varandra inte är fejk. Om vi hade varit så pass bra skådespelare så vi hade kunnat låtsas som att vi kunde ha den glädjen så hade vi varit framgångsrika skådespelare.

– Det jag kan känna är att det något otroligt fint med skapandet, det är det som får mig att hålla mig ren från drogerna. Det får mig att få utrycka mina känslor och allt jag ser i världen men samtidigt, att sitta ensam och spela och skriva är inte alltid världens roligaste grej men däremot betalningen som får, att spela in live med sina bästa vänner eller att få spela live inför världens finaste publik det är det absolut bästa som finns.

De har av många beskrivits som ett av Sveriges bästa liveband och har uppmärksammats för sina omvälvande scenshower. Rasmus Arvidsson menar att de vill ge publiken sin bästa kväll, vare sig om det är fans som har sett dem flera gånger eller om det är någon som ser dem för första gången.  

– Jag offrar min kropp och allting på scenen, det är inte för min skull utan det är för att publiken som har betalat pengar för att se oss en gång eller fem eller tio gånger. De förtjänar att sin absolut bästa kväll i livet och det är vårt ansvar att ge allt för att ge dem det. Det finns inte en enda spelning där vi inte har gett vårt allra yttersta. Sedan behöver vi inte alltid vara världens bästa band men vi försöker alltid göra vårt allra bästa för att publiken ska ha det bra och det känns väldigt fint att känna att vi har lyckats med det. 

I december ger sig bandet ut på en kortare turné med start den 18 december i Stockholm och den 21 december gör de en efterlängtad spelning på hemmaplan i Kalmar. 

– Det ska bli jävligt kul, framförallt att spela på hemmaplan i Kalmarsalen. Det gjorde vi förra året och lyckades typ sälja slut. Det är skitsamma om det är vi som står där, att ett rockband står i Kalmarsalen när jag vet hur svårt det har varit att arrangera sådana konserten, gör att jag blir blir väldigt glad vem det än är. Men det känns som att publiken som gör våra framträdanden till vad de blir och det blir väldigt minnesvärda kvällar. 

Författare:
Emma Isberg, Skribent & redaktör

Fotografi:
Anton Lernstål/Avantgardet

Pin It on Pinterest

Share This