Avantgardet: ”Det finns inga filter”

av | mar 18, 2017 | Framsida Startslider, ö

Avantgardet är tillbaka med nya albumet På Östkusten Intet Nytt och en turné. Vi ringde upp Rasmus Arvidsson för att prata om hur en bäst följer upp en hyllad debut, om att skapa musik utan förskönande filter och om att stå på scen med känslorna och hjärtat utanpå. 

Rasmus Arvidsson står inför släppet av album nummer två när jag ringer upp honom. Många pratar om skapandet av uppföljaren till en debut som en svår uppgift, men Rasmus känns dock säker och trygg när han berättar om uppföljaren På Östkusten Intet Nytt.

– Eftersom vi kom från ingenstans och slog igenom ganska så brett så skulle jag släppt album nummer två även om det blev bra eller dåligt. Jag hade hellre haft en dålig uppföljare än att inte släppa ett album på tio år. Jag har så mycket text och musik i mig, så jag har det drivet. Jag har varit noga med att göra konceptuella album och då krävs det lite mer.

De som har lyssnat på Avantgardets första album är bekanta med berättelsen som vecklas ut spår efter spår. Rasmus sjunger ärligt, utan filter, försköningar eller stötdämpare, livet får vara precis så komplext som det faktiskt är. På Östkusten Intet Nytt tar vid där För Många Dyra Skor Och Döda Ögon slutade och Rasmus berättar hur viktigt det har varit för honom att berätta en historia och därför är På Östkusten Intet Nytt i mångt och mycket en uppföljare i flera bemärkelser.

– Det är det enda sättet jag kan skapa på. Helt kompromisslöst. Vi fick tacka nej till skivbolag på vägen, men vi hade inga tankar på singlar eller radiohits och sådant. Sedan är det ju sig själv och sin egna acceptans en måste hantera. Låtordningen är väldigt viktig för mig eftersom låtarna sedan ändå hamnar i top fem på Spotify eller blir utslängda i olika låtlistor. För mig är det väldigt viktigt att göra låt för låt, de ska passa var för sig med samtidigt fungera i ett sammanhang. Varannan låt på albumet handlar om att bejaka missbruket och varannan om att bejaka att finna harmoni i livet och om en lyssnar på hela albumet så får man helheten. Det finns ju de som bara har hört enstaka låtar och tror att jag bara sjunger om London och drogromantik, Men det är lite som om man ska visa sin kompis ens favoritfilm och visar fem sekunder på Youtube, då får en bara en fragmentarisk bild. Musik måste behandlas med samma respekt som litteratur och film om konsumenterna ska göra det. Artisterna och musikerna måste stå upp mot Spotify och skivbolagen.

Att låta saker ta den tid de behöver och förtjänar som Rasmus pratar om, känns kanske ännu viktigare nu än tidigare i det slit och slängsamhälle vi lever i. Han berättar hur han hoppas att lyssnarna kan få upptäcka ett mervärde i skivan, att de upptäcker nya nyanser och textrader ju mer de lyssnar och efter att ha lyssnat igenom såväl debuten och uppföljaren förstår jag precis vad han menar. Berättelsen som vecklas ut låt efter låt från de båda albumen är mångfacetterad och de som kanske avfärdade musiken med att den bara skulle handla om drogromantik och London bör tänka om. Att få följa en människas historia, livslusten men också motgångarna och den stora kämparglöden för att aldrig trilla dit igen är så ärlig och naken att det går rakt in.

– Om du ser på var vi kommer ifrån och hur första skivan lät, hur vi låter, hur vi skapat albumet och hur det är när vi står på scen så försöker vi vara en motreaktion till det slipade och filtrerade Instagramflödet. Det är kanske inte så lätt att ta till sig vid första lyssningen, men det finns ett mervärde om en lyssnar och sätter sig in i det. Jag tror att det finns en korrelering mellan livslängd och hur lång tid det tar att ta till sig och ta sig in i ett verk. Förhoppningsvis är detta något en kan gå tillbaka till, det tidlösa och inte bara skapa något som är aktuellt i nutidens kontext. Om en jämför med den första skivan så är den skapad på precis samma sätt, det är verkligen en uppföljare, en del två som handlar om det året som gått sedan den första skivan. Men det som jag tror är den stora skillnaden är att Jocke är så fantastisk på att ta fram pop i musik. Det kan vara en jättesvår, tung och konstig låt och så lägger han på en gitarr som gör den lätt att lyssna på. Han är verkligen den stora skillnaden.

En märker att Rasmus lagt ned sin själ i Avantgardet hela vägen från albumkonsten, till texterna och musiken och det är inte utan att jag undrar hur det känns att framföra alla texterna som är personliga på scen framför en massa människor. Rasmus berättar om att han tror att det ger honom en styrka när han ska framträda vilket gör honom väldigt närvarande. De som har sett Avantgardet live förstår säkert, för det är något speciellt att få se och lyssna till den där ofiltrerade ärligheten live.

– Jag har ju märkt att det är en väldigt stor styrka i min scenpersona, det finns inga filter. När jag står och sjunger om ett återfall, att jag har skurit mig i armarna eller lånat pengar ser jag ögonblicksbilderna flimra förbi. Det blir väldigt starkt för mig och jag blir väldigt närvarande i låtarna och jag tror att publiken känner det och får kontakt. Det är känslorna som är utanpå, hjärtat är utanpå hela tiden. Jag måste skriva om saker som är sanna, jag kan inte skriva om annat. Annars måste jag spela teater och jag kan inte det. I sådana fall skulle jag behöva lära mig det och då tror jag inte att det känslan skulle bli densamma. Det kraftfulla finns i rummet hela tiden både för publiken och bandmedlemmarna. Eftersom Jocke har varit så nära med ljudbilden och texterna så har det även kommit musik och ljud som har varit nära mina texter. Ljudbilden och melodierna berättar samma historia som mina texter och det är något som Jocke fångar fantastiskt bra, sedan är han med och sjunger och körar i alla låtar. Han har varit med och gjort allt på Håkanskivorna också, det är ju kul och nog inte så många som vet. Det blir mycket lättare för lyssnarna att förstå Jockes inblandning när de hör hans röst och det är lite roligt när hans breda södermalmsslang slås ihop med min småländska i kören, när vi sjunger Fårskinstreataway sjunger inte jag r:en och han kommer med sin stockholmska och tar efter mig och sjunger inte heller r:en fast med södermalmsdialekt.

”Om det redan fanns sådan musik skulle jag inte behöva skapa den”

Albumet innehåller även en del samhällskritik, I Fjärliens Vinglslag sjunger Rasmus till exempel “För kylan som finns i Sverige hjälper inga tyger mot” och med rader som dessa fångar han samhället och lägger det under lupp.

– Hela låten är som en vandring mot en nedmonterad välfärd. Den bottnar i att jag åkte till England, när jag åkte dit så var Sveriges välfärdssystem något som en var stolt över. När jag kommer tillbaka runt fyra år senare så förväntade jag mig att få ta del av det och så var det precis som i England, det var som Thatchers England som en kom hem till. Apoteket är utsålt, sjukvården likaså, segregationen och skolan ska vi inte ens tala om. När de höjer tunnelbaneavgiften i Stockholm eller spårvagnsavgiften i Göteborg sänder det ut signaler till förorten, att de inte ska komma in till stan. Allting behöver inte vara berättat i förstahandsperspektiv, det behöver inte vara dagboksanteckningar utan det finns många andra erfarenheter att ta fasta vid. Sedan är själva skivan självupplevd, men det är också en väldigt politisk skiva. Förhoppningsvis kan en lyssna mycket och att det sedan händer mer och mer med musiken ju mer en lyssnar, med nya dimensioner och nya bottnar i texten. Om det redan fanns sådan musik skulle jag inte behöva skapa den.

– Det är som med min största inspiration som kommer från 60- och 70-talets fullängdare där det finns många bottnar och nya dimensioner och vägar att vandra i skivan. Horespundarpop är det bästa exemplet på vad jag vill göra. Lite som Pete Doherty kanske, han skriver för andra och berättar historier från botten på samhället även fast han inte är där. Jag är inte heller där nu, men jag kommer därifrån och har varit där. Dock så har jag alltid haft ett fint socialt skyddsnät och varit bemedlad, men det är viktigt att lyfta fram de historier som inte lyfts fram annars. Spotifys mest spelade musik är den med mest antal klick, trots att det borde vara tvärtom. Det är samma sak i samhället, de med minst möjlighet att prata är de personer som har störst erfarenhet av orättvisa och vad en ska lägga fokus på för att förändra det. Om man vänder upp och ned på precis allt så kanske det blir en bra värld ändå. Ett bra samhälle och en bra musikbransch, en ganska så dyster lösning, men ändå.

På albumet finner en även det fina spåret Nu vill jag må där El Perro Del Mar gästar och Rasmus berättar att hon var underbar att samarbeta med.

– Hon har sagt i någon intervju att hon var svår att samarbeta med, men det är det enklaste samarbetet jag har haft och då har jag haft enkla samarbeten. Hon var så jäkla förberedd och fattade allt.

Framöver kommer Avantgardet åka land och rike på turné med det nya albumet. Rasmus säger att en kan se på turnén på samma sätt som albumen, att det här är uppföljaren, med samma band som när skivan kom ut men att det nu kommer låta ännu lite bättre.

– Det blir samma motto; ingen spelning ska vara den andra lik och det har vi lyckats ganska bra med hittills. Grunden i det är att vi aldrig vet vad som ska hända. Vi har bra energi och sammanhållning, både mellan mig och Patrik på scen och publiken, det är en sådan inkluderande stämning. Om en jämför den första skivan med den andra skivan så funkar det bra att se på livebiten på samma sätt, det är samma band som när första skivan kom ut men denna gången så låter det lite bättre och vi har blivit bättre.

Författare: Amanda Båmstedt, Skribent

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This