Andja Arnebäck, Adèle Edling och Annika Ivarsson har tillsammans regisserat Rope Piece – en bland ca ett femtiotal svenska kortfilmer som premiärvisas under årets Göteborgs Film Festival. Rope Piece är en film om relationer och konst; om att vilja vara fri och självständig och samtidigt en del av en gemenskap. 

Annika Ivarsson, Adèle Edling och Andja Arnebäck Foto: Carina Fogde

Annika Ivarsson, Adèle Edling och Andja Arnebäck Foto: Carina Fogde

Hur skulle ni själva beskriva er film?

Adèle Edling (AE): Det är en relationskomedi mellan tre personer. Filmens kärna kan sammanfattas med frågan: vad händer när en väljer att bryta sig ur konstellationen?

Annika Ivarsson (AI): Vi ville ta ut svängarna och göra någonting annorlunda. Vi ville hellre testa någonting nytt och misslyckas än att göra ännu en typisk svensk kortfilm.

Andja Arnebäck (AA): Rope Piece skildrar kärlek som är bortom tvåsamheten och kärnfamiljen. Dramaturgiskt är filmen ganska lös och öppen . Den är även lite naturromantisk. Stilmässigt påminner den nog om viss typ av amerikansk independent film.

Varför valde ni att vara tre stycken regissörer som gör en film tillsammans?

AI: Jag har samarbetat med både Adèle och Andja tidigare, men i olika produktioner. Adèle föreslog att vi alla tre skulle göra någonting tillsammans. Det mest spontana hade varit att jag skulle skriva manus och att Adèle och Andja skulle regissera. Men vi kom överens om att dela på båda uppgifterna.

AE: Det var en självklar del i processen – att alla tre skulle vara lika mycket delaktiga i både manuset och i regiarbetet. Vi delade bokstavligen upp arbetet i lika stora kvantiteter på alla plan.

AA: Detta är mer givande arbetssätt än att regissera själv. Jag har ofta jobbat ihop med folk, inom både teater och film. Det finns fler fördelar än nackdelar med att göra som vi gjort.

AI: Jag tror inte heller att det hade varit möjligt, eller önskvärt, att göra den här filmen var för sig. Dessutom blir det lättare att peppa varandra att ta saker vidare, när man är fler.

AE: Precis. Vi har varit ganska bra på att lyfta varandra under arbetets gång. Ens självförtroende stärks om man blir bemött på ett sådant sätt; man vågar komma med nya idéer och testa olika saker.

AA: Filmskapande är ju en väldigt kollektivprocess. Det är aldrig bara en persons vision som en film baseras på, även om det i vissa sammanhang framställs så.

Still from Rope Piece_1

Rope Piece

För mig framstår Rope Piece som en väldigt genomtänkt film.

AE: Det beror nog mycket på vårt arbetssätt. Var och en av oss fick regissera vissa utvalda scener. Varje regissör fick fokusera på förhållandevis få scener och lyfta fram det viktiga. Det handlade om att få fram kärnan i varje enskild scen på bästa möjliga sätt.

Samtidigt håller scenerna väl ihop, inte minst visuellt.

AA: Vi utgick från vissa gemensamma referensfilmer, vilket gav oss en vision av helheten att sträva efter. När vi sedan regisserade våra enskilda scener kollade vi ändå lite över varandras axlar. Alla tre var alltid på plats. Varje regissör hade huvudansvar för sina scener, men det var inte så att vi var åtskilda och inte såg vad de andra gjorde.

AI: Allting har dessutom filmats av samma fotograf, Robert Eklund, som ju har en egen stil. Hans arbete har bidragit mycket till att filmen känns visuellt sammanhängande.

Ni har delvis utgått från ”Art/Life: One Year Performance 1983-1984 (Rope Piece)”, ett konsttycke av Tehching Hsieh och Linda Montano.

AE: Det finns många fragment i filmen som kommer från olika idéer som vi ville jobba med. En av idéerna var just att ”sitta ihop”. Att ta med konststycket in i filmen gjorde det mer fysiskt och synligt.

AI: Jag ville gärna göra någonting om hur vissa konstnärer arbetar och hur de förhåller sig till verkligheten. Våra konstnärer i filmen är ganska unga, och har egentligen bara börjat utveckla sina konstnärsfärdigheter. De ta sig an och genomför detta performancestycke på sitt eget sätt.

AE: Det är en startsträcka – att rollfigurerna binder ihop sig med ett rep när de är på väg hem efter en tid i Berlin. De blir ett sätt att inte återgå till en tillvaro som de kanske levde före resan. Men sen händer någonting drastiskt som gör att en av dem börjar ifrågasätta både den frivilliga och den ofrivilliga bundenheten.

AA: Vi ville laborera med begrepp som ”gemenskap” på olika plan. Vad innebär det att ”sitta ihop”? Hur tänker vi kring detta? Hur förhåller vi oss till olika typer av konstellationer?

Rope Piece

Rope Piece

Vad händer med Rope Piece efter Göteborg Film Festival?

AE: Vi väntar på svar från SVT. Vi har även skickat filmen till andra filmfestivaler; framför allt utomlands, bland annat i Frankrike och Tyskland.

AI: Utöver filmfestivaler finns inte så många självklara kanaler för distribution och visning av kortfilm. Några digitala plattformer finns, men det är begränsat. Kanske hänger det ihop med att kortfilmen har svårt att hävda sig i sin egen rätt som konstutryck. Hur förlegat det än låter, ses kortfilmen fortfarande i många sammanhang som någonting som filmare sysslar med bara under tiden de väntar på att få göra långfilm.

AA: Vi på hoppas mycket på SVT. Det är förmodligen det bästa forum för att nå ut med sin film, för då möter man alla slags människor, även de som kanske inte alls är så filmintresserade. Möjligtvis tycker SVT att Rope Piece är lite för egensinnig, men förhoppningsvis väljer de att visa den ändå.

 

Pin It on Pinterest

Share This