Den senaste tiden har en rad chefsdesigners valt att lämna sina märken. Popmanis moderedaktör Nicklas Kihlberg reflekterar över avhoppen, att ta farväl och kommer fram till att modevärlden blivit känslolös.

rafsimons_farval

En sista cigarett i det varma regnet på balkongen innan jag bestämde mig för att boka en flygbiljett, resa till andra sidan kontinenten och aldrig mer återvända. Jag smällde igen den där dörren och svarade aldrig mer i telefonen. Jag öppnade aldrig de där mejlen och sms:en utan bara raderade. Det gick snabbt och sedan försökte jag att aldrig mer tänka på det. Avsked, farväl eller sorti. Kalla det vad du vill men att säga hej då verkar aldrig riktigt ha varit min grej.

I modevärlden har vi bevittnat en rad avsked den sista tiden. Alexander Wang har lämnat Balenciaga, Raf Simons har lämnat Dior och Alber Elbaz lämnar Lanvin efter hela 14 år vid rodret. Det händer då och då, att hela havet stormar bryter ut och varenda chefsdesigner byter jobb. Men just den här gången känns det annorlunda.

Om det var Wang eller Balenciagas ägare Kering som valde att inte förlänga kontraktet är fortfarande ganska oklart. Men när Wang sprang sitt sista varv runt Balenciagas catwalk var han lycklig och fri. Simons uppgav ”personliga anledningar” som motivering för sin hastiga sorti. Mycket tyder på att han ville bli fri från de enorma krav som ställs på en modeskapare just nu. När nyheten om att Elbaz lämnar Lanvin tydde det mesta på att han lämnade för att kunna ta över Dior. Men nu några dagar senare är det ganska klart att relationen mellan Elbaz och Lanvins ägare hade börjat krackelera. Elbaz packade ihop sina saker och lämnade samma dag.

Några dagar innan Elbaz beslut blev offentligt sa han i ett tal att chefsdesignerns roll tydligt förändrats de senaste åren.”Vi började som coutureskapare med drömmar, med intuitioner och med känslor. Sedan blev bli kreativa ledare, och skulle kreera, men mest leda. Och nu har vi blivit bildskapare, som bara ska se till att saker ser bra ut på bild”. Alla tre exempel på modeskapare som lämnar sina märken är tecken på förhållanden där känslorna plötsligt tagit slut.

För mig har det alltid känts bra i stunden att smälla igen dörren och vandra iväg med huvudet högt. Att aldrig titta tillbaka. Men genom åren har jag lärt mig att någon gång tvingas en titta tillbaka och frågan då är lika oundviklig: Vad var det som gick snett? I grunden kanske det handlar om att den där relationen inte var så stark som jag inbillade mig. Ömsesidigt givande och tagande, respekt, omtanke och kärlek är grundstenar i en relation, både två människor emellan men också mellan modeskaparen och hens märke. Företagsimperierna måste få sina intäkter, försäljningssiffrorna måste öka och märket måste nå uppmärksamhet. Samtidigt måste modeskaparen få sin frihet att faktiskt kunna skapa. När kraven ökar från båda håll blir till slut ingen nöjd och känslorna blir obefintliga. Relationen mellan märkena och deras chefsdesigners beskrivs bäst som en lång rad av destruktiva förhållanden där ingen längre är lycklig.

Många ifrågasätter just nu hur modevärlden mår. Många menar att modevärlden är i kris och jag tror att bristen på känslor är grunden i den krisen. Modevärldens viktigaste relation är inte mellan chefsdesignern och märket utan mellan märket och konsumenterna. Konsumentens tilltro, respekt och hängivenhet till sitt märke är viktigare än det mesta. En hängiven konsument återvänder trots misslyckade kollektioner. Jag tror inte att märkena själva förstår vad dessa omstörtande skilsmässor vi får bevittna faktiskt innebär för relationen mellan märkena och konsumenterna. Vem vill vara tillsammans med någon som uppenbarligen saknar känslor?

Jag har börjar sluta smälla i dörrar. Istället för att göra det snabbt och hänsynslöst har jag börjat dra ut på avskeden. Ibland drar jag ut på det i oändligheten och proklamerar det där sista som om det inte fanns ett slut. Sista natten tillsammans, sista måltiden, ölen, kramen, sms:et.

Det känns mer. Det gör mer ont. Men det ska också göra ont. Att ta farväl måste göra ont. Det måste finnas känslor i modevärlden och de måste synas. Det finns en anledning till att skilsmässor och begravningar är utdragna processer, en måste få tid att tänka och processa. Idag tror jag mer på det långsamma avskedet än den igensmällda dörren. Det visar åtminstone att allt ändå hade någon form av betydelse. Att känslorna som en gång fanns där faktiskt var på riktigt.

Pin It on Pinterest

Share This