Gretas guide till galaxen, som premiärvisas under den 39:e upplagan av Göteborg Film Festival, är en nära berättelse om förändring, försoning och kampen för att leva sitt liv så fritt som möjligt. Dokumentärfilmaren Astrid Askberger följde sångerskan, performancekonstnären och mångsysslaren Greta Jane Pedersen under nästan femton års tid, vilket resulterat i en finstämd film om en kvinnas sökande efter sina egna levnadsregler.

Astrid Askberger

Du träffade Greta av en slump?

– När jag var nitton åkte jag till Boston för att jobba som au pair. Jag hade precis kommit dit och hade fortfarande inga vänner där. Då kom jag på att man faktisk kan börja prata med folk, när jag stod och väntade på bussen eller liknande.

– En dag på en buss såg jag Greta. Hon såg så spännande ut. Hon hade en speciell hatt, som jag kommenterade. Så började vi prata, och det blev ett ganska spännande möte. Sedan fortsatte vi att träffas och blev vänner.

Vad fick dig att inse att du ville göra en film om Greta?

– Jag gjorde under den här perioden en kort dokumentärfilm som heter Så funkar det. I den filmen fanns en karaktär, en kompis faktiskt, som jag kände hade någonting spännande som är intressant för alla att få se.

– Precis samma känsla hade jag för Greta. Det är en väldigt stark känsla, som kan vara svår att förklara. Men Greta hade ett sätt att betrakta världen, som jag tyckte skulle vara intressant för andra att se. Hon har också en stark humor, som ett sätt att hantera livet, som jag fascinerades av.

– Så från början fanns det inte någon tydlig historia som jag ville berätta, utan allting baserades på Greta som person.

När jag såg Gretas guide till galaxen blev jag påmind om en annan av dina filmer, nämligen Kontraktet. I båda filmerna skildrar du människor som egentligen söker det som de flesta av oss söker, men som vågar ta annorlunda vägar för att nå dit. 

– Det har mycket med egna erfarenheter att göra. När man är i en relation blir det väldigt tydligt vilka roller som uppstår, vilka roller som man antas spela. Det finns en tydlig klyscha av hur en relation ska vara. Personligen har jag känt att det kan vara en utmaning.

– Så det är någonting som jag har varit intresserad av. Därför har jag velat prata med och göra filmer om människor som går sin egen väg, som vågar göra någonting eget.

Du höll på med denna film under nästan femton år, med vissa pauser i arbetet. Kan du berätta om arbetsprocessen, och om hur det har känts att jobba med ett filmprojekt under så lång tid?

– Ibland har det känts som att det kanske aldrig blir klart. När det väl började bli klart kändes det lite konstigt att någonting vi hade hållit på med så länge skulle plötsligt ta slut.

– Delvis har jag ibland också upplevt det som inte så konkret, eftersom jag förfogat över en stor mängd material med många intressanta detaljer och berättelser. Nästan som om man inte vet var man ska börja.

– Så det har handlat mycket om att hitta handgripliga metoder för att ta sig an och sålla i det stora materialet. Därför blev det skönt att börja arbeta mer handfast och bestämma sig för vad som skulle berättas. Till sist valde vi ut två historier som kändes viktiga, som vi ville lyfta fram och väva samman.

– Från början var det inte heller meningen att det skulle ta så lång tid att färdigställa filmen. Jag började filma Greta under några veckors besök ett år efter att jag var au pair i Boston. När jag kom hem igen kände jag att jag inte hade fått ihop tillräckligt med bra material för att kunna göra klart filmen.

– Efter det hade jag en lång paus i filmandet, som återupptogs under 2008. Greta fick också föra egen videodagbok under vissa perioder. Men så 2012 hände någonting i Gretas liv som kändes som en bra brytpunkt i historien. Då bestämde jag mig för att vi hade filmat klart.

Greta är bl.a. performancekonstnär, som även i filmen iklär sig olika roller. Hur har du jobbat med den aspekten?

– För mig har det varit viktigt att komma nära Greta, och att publiken får träffa henne även i de stunder då hon inte är så performativ. Men hon är väldigt underhållande i sina uppträdanden, till exempel när hon berättar en rolig historia. Att ha med båda delarna har känts viktigt.

– Det hade inte varit kul att bara ha det uppenbart performativa. Å andra sidan, i hennes videodagboksmaterial är hon performativ, men också väldigt hjärtlig. I det materialet kommer vi henne mycket nära, fast hon tydligt går in i olika roller och berättar historier. Medan det blev en annan känsla i mitt filmade material, som då fångar Gretas andra sidor.

– På filmens Facebook-sida har vi lagt upp en del bortklippta scener. Dessa passade inte in i hela historien, men de berättar ändå mycket om Greta. I en av scenerna pratar Greta om sin ”inre bitch” som ibland kommer fram, som hon kallar ”Tina”.

– Den scenen är jätte rolig, och när man ser den får man en väldig kontakt med Greta. Eftersom hon filmar sig själv, till videodagboken, så är det nästan som att hon berättar detta direkt för mig. Som om jag satt bredvid henne i rummet, och det skapar mycket närhet. Hade vi varit där med ett helt filmteam, då hade det förmodligen krävts mycket mer arbete för att nå dit. Så videodagboken bidrar mycket till den här förtroliga känslan, trots att den innehåller mycket av det performativa.

Gretas guide till galaxen premiärvisas på Göteborg Film Festival. Vad händer med filmen efteråt?

– Efter denna festival kommer vi att samtala med distributörer, och vi väntar på besked från andra filmfestivaler. Än så länge kan jag inte säga mycket mer än så, eftersom vi inte är helt färdiga med den biten. Men jag är ganska säker på att filmen kommer att visas på bio.

Avslutningsvis, har du sett någonting på årets Göteborg Film Festival som du skulle vilja tipsa om?

– Har inte hunnit se så mycket men, jag tyckte att festivalens invigningsfilm Yarden av Måns Månssson var bra. Stressande och jobbig, med bra. Moms on Fire av Joanna Rytel tyckte jag var väldigt kul! Och så är Laurie Andersons film Heart of a Dog mycket inspirerande.

Pin It on Pinterest

Share This