Michael Keaton och Edward Norton i Birdman Foto: Alison Rosa/Fox

Michael Keaton och Edward Norton i Birdman Foto: Alison Rosa/Fox

Det snöar inte där jag sitter, men det är rätt kallt. Snart är 2015 slut, och människor springer förbi med sådana prasselpappersfyllda, kartongliknande påsar, rosetter och mat från fina delis. Det ska förberedas för vänner och familjemiddagar, brasor eller tv-skärmar, böcker eller efterlängtad sömn. De röda dagarna lovar ledighet, men innebär även en pulserande nedräkning för det som komma skall, för nyårslöften samt för ljusare och längre dagar. Popmani ser tillbaka på det gångna filmåret, och sammanfattar förhoppningarna och förväntningarna inför 2016.

Våren kommer. Det svenska bioåret inleds starkt med filmer som Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) och Still Alice, fantastiska filmer om trasiga, trovärdiga människor. Men efter den kvalitativa kickstarten har inte 2015 varit ett år vi värst kommer att minnas. Med undantag för några strösslade guldkorn som Straight Outta Compton, Spotlight och (snart, ja, jag jinxar) The Hateful Eight har bara den allra okräsnaste publiken fått sina biopopcorn. Det finns ett visst underhållningsvärde i omotiverad action, i explosioner och episka äventyr, i Avengers och Mad Max: Fury Road, men inga filmer var sådana jag misstänker att vi kommer att se om och om igen. Men läget har varit annorlunda när vi letar bortom de stora featurefilmerna.

Sommaren kommer. Kanske har den högre tittarribban att göra med att så mycket blivit mellanmjölk i skuggan av de enorma politiska och humanitära förändringar vi upplevt i år, över och bortom Europas höga murar. Kulturen har haft svårt att hinna med, SVT producerar ett par starka dokumentärer, men som vanligt satsar de kommersiella produktionsbolagen ändå på sådant som säljer, komedier som Systrar och Ted 2, givna inkomstkällor som Spectre eller bottenskrapet: Fifty Shades of Grey.

Carol Foto: Wilson Webb

Carol Foto: Wilson Webb

Vi lägger Jurassic World och Star Wars bakom oss. Välproducerade filmer utan samtidsanknytning, filmer som blivit stormsuccéer på grund av sensationalism i stället för vad de berättar. Kanske är det gårdagens hobby att önska sig mer av den varan, även jag går ju och ser Pitch Perfect 2 och The Intern. Men 2015 har varit kontrasternas år, vilket har fått mig att mer än någonsin ifrågasätta vad jag lägger mina tid på, och att uppskatta när kontrasterna verkligen offentliggörs. De stora filmerna har, likt högtidsshopping, lämnats ännu mer till massproduktionen med allt vad det innebär. Hur många gånger behöver vi fråga de största biograferna, var är de omtumlande publikdragarna utan billiga skämt eller svindyra specialeffekter?

Hösten kommer. 2015 har, som alla tidigare år, varit ett där kvinnor behövt lyfta sig själva, och vita män i kostymer burits fram mot Oscarstatyetter och Guldbaggar. Vi fick dock återse favoriten Katniss Everdeen i Hunger Games: Mockingjay och Beatrice Prior i Insurgent. På de mer välsorterade biograferna visades Carol och Freeheld, två guldkorn som båda greppar utanför det heteronormativa. Stockholm Filmfestival utmanade också ramarna lite, då de bestämde att deras spotlight-tema skulle vara “migration”. Utöver det valdes väldigt aktuella filmer ut. Mediterranea och en av mina favoriter; Mustang, visares och prisades för sina nya idéer. Andra festivaler har också lyft rättvisa och medmänsklighet, exempelvis var 2015 premiäråret för Trans Film Fest Stockholm, en festival vi hoppas se gro starka rötter.

Vintern kommer. Det snöar inte där jag sitter, men det kommer det säkert göra snart. Snart, snart kommer 2016 och med det nya förhoppningar och förväntningar. Jag tänker lägga min ribba högt. När jag fryser vill jag kunna värma mig i starka berättelser eller storslagna småstadsskildringar. Mer Två dagar, en natt. Fler Taxi Teheran. Våren kommer snart igen, och vi börjar om. Välkommen.

Pin It on Pinterest

Share This