Årets internationella album – 2017

av | Dec 27, 2017 | Artiklar, Läsvärt

Om än världsläget har varit lite svajigt under året har den utländska musikscenen haft en stabil leverans av kreativa alster. Popmanis redaktion har valt ut de utländska album som har stått ut under året och fått en att försvinna i den fantastiska värld som musiken kan leverera.    

Sugar at the Gate – TOPS

Den andra juni släppte indierock och synthpop bandet TOPS sitt tredje album. Gruppen kommer från Montreal, Kanada och består för närvarande av Jane Penny, David Carriere, Riley Fleck, Jackson Macintosh och Marta Cikojevic. Det tredje albumet, Sugar at the Gate, är en honungslen och medryckande samling sånger, som sömlöst smälter in i varandra. Med Jane Pennys drömska röst, synthar och melodiska riff förflyttas man som lyssnare till en mystisk, romantisk film från 80-talet.

Klara Ågren

Brothers of Destruction – The Lemon Twigs ­

Visserligen bara en EP, men fullständig som är likväl. Efter en introlåtarna som för tankarna till ett sjösjukt tivoli förs en sömlöst in i den dansanta Why did you say that?. Överlag låter skivan som om som om Beach Boys hade skaffat barn med David Bowie och ut klev bröderna D’Addario. Texterna berör visserligen ibland seriösare ämnen men får mig ändå att tänka på Beatles mer trippiga Magical Mystery Tour-tid. Tydligt är att bröderna, som även är skådespelare, går på tidigare upptäckta stigar, men trots att de kanske inte gör något nyskapande gör de det väldigt bra.

Clara Kron

Ode to Bobby Jameson
 – Ariel Pink 

Ariel Pink har tidigare gjort mig knäsvag med sina nonsenstexter, lo-fi-ljud och som en uttalad “godfather of chillwave”. Ibland svävar han iväg för mycket, men på plattan Ode to Bobby Jameson, som är en hyllning till den misslyckade kultartisten, visar Ariel Pink upp en stringens och ödmjukhet som tar hans musik till nya höjder. Bästa låten: melankoliska Another Weekend.

Saskia Rubensson

Phases – Angel Olsen 

Det behövs inte alltid mer än sång och gitarr om man gör det på rätt sätt. Angel Olsen är expert på området om man söker inspiration. Hennes stillsamma låtar, genuina texter och fina melodier går på repeat hemma hos mig. Hon släppte nyligen albumet Phases som följer en röd tråd rakt igenom vilket jag kan uppskatta när jag känner för en viss stämning. Man vet vad man får och det är faktiskt det bästa.

Tilde Hjelm

Antisocialties – Alvvays

Att följa upp ett debutalbum är aldrig enkelt. Om debuten har streamats nästan 50 miljoner gånger är det nästan ett omöjligt uppdrag. Alvvays gav oss lugnt och stilla en uppföljare med samma grundton och känsla som debuten. Inga tvära kast eller experimenterande med genres. I gengäld har vi fått ett album fullspäckat med indiegolvhits, gråtande gitarrer och texter som får varje tonårshjärta att blöda.

Erik Magnusson

Out in the storm – Waxahatchee 

Sedan sin debut American Weekend 2012 har Wxahatachee eller Katie Crutchfield som hon egentligen heter blivit bättre och bättre för varje platta. Jag skulle säga att hon började på topp men ändå har blivit bättre! Senaste skivan tar hon ytterligare ett steg från indie folk-genren och närmar sig lo-fi indie rock ännu mer. Plattan är producerat av John Agnello som tidigare producerat Dinosaur Jr och Sonic Youth. Ett klockrent val! Inte ett enda svagt spår hela skivan.

Josef Hermansson

Lust For Life – Lana Del Rey 

Har Lana Del Rey blivit lycklig? Efter fem år av deppiga albumomslag och ledsna titlar släpper hon Lust For Life. På omslaget ler hon. Kanske är det första gången jag ser henne le. Jag måste erkänna att jag till en början blev rädd. Skulle en nostalgisk emotjej som jag kunna knyta an till hennes nya, livsglada låtar? Svar ja. Titelspåret är glättigt ja, men viss svärta finns fortfarande kvar. Lana Del Reys möten med Stevie Nicks, Sean Lennon och The Weeknd är alla gynnsamma. Lana Del Rey ler, och jag med henne.

Moa Marken

A Prayer For The Unemployed – First Hate

A Prayer For The Unemployed är kanske till en början ett lite svårtillgängligt album för den som inte är ett fan av syntpop och elektronisk musik med dansinfluenser. Men för de som tar sig tid att lyssna finns mycket att kära ned sig i. Den danska duon bestående av Anton Falck Gansted och Joakim Nørgaard har skänkt oss ett album med riktiga hittar såsom The One, som är deppig och hjärtekrossad men samtidigt galet dansvänlig.

Amanda Båmstedt

Science Fiction – Brand New 

Det brukar sägas att emo inte kommer tillbaka förrän Brand New säger att det är tillbaka. Efter att inte ha hört något ifrån killarna de senaste åtta åren och helt utan förvarning släppte Brand New sitt femte studioalbum. Science Fiction tar lyssnar med sig på en mörk resa utan slut men med ett djup utan dess like. Det enda dåliga? Det är bandets sista skiva.

Valerie Kaspersen

Day Fever – Dear Reader 

Efter en knappt tio år lång karriär har Cherilyn MacNeils indiefolk-projekt Dear Reader lite oväntat släppt ett helt jävla fantastiskt album. Cherilyn MacNeil skriver texter som är knivskarpa och trevande samtidigt, och lyckas av bara farten sätta ord på nästan lika många typer av ångest som det finns låtar på albumet. De akustiska arrangemangen är medvetet sparsamma och oslipade, något av det vackraste som gjorts inom genren i år.

Daniela Lillhannus

Something To Tell You – HAIM 

Something To Tell You är HAIM:s ”svåra andra album” men det finns inget svårt över det här – med leksam luftighet och personliga texter är det här ett av årets mest upplyftande album. De peppiga slingorna får en att dra på smilbanden och vilja dansa ut på gatorna med lika snygga fuldansmoves som i videon till Want You Back. Att de tre systrarna fick skrivråd av självaste Stevie Nicks i början av albumprocessen har nog satt sin prägel på musiken, men det är samtidigt tidlöst och helt enkelt väldigt, väldigt bra.

Helena Paulsson

Harry Styles – Harry Styles

Debutalbumet av Harry Styles är många saker samtidigt. Det är sorgliga textrader som ”Why won’t you ever be the first one to break? / Even my phone misses your call, by the way” i låten From The Dining Table. Det är Kiwi, den ösiga låten som presenterar den rockmusikern som Harry Styles bevisar att han är. Det är Sign Of The Times, den sex minuter långa låten som med sin bombastiska musik och fina text tar med en på en resa där en åker förbi alla känslostationer. Harry Styles visar att 2017 bara är början för hans musikaliska resa.

Emma Isberg

Pleasure – Feist

Efter en längre paus återvände Feist i våras i samband med releasen av hennes femte fullängdare Pleasure. På albumet gästas hon bland annat av Pulp-sångaren Jarvis Cocker och tillskillnad mot Metals (2011) är det den här gången uppenbart att Leslie Feist varit ute efter ett mer opolerat sound. Avskalat ner till enbart ett skelett bjuder hon på låtar med en konstant ovisshet om vad som komma skall och det är just det som håller nyfikenheten hos lyssnaren vid liv under albumets gång. Den nyfunna råheten förstärker verkligen Feists ömsinta vokaler och henne välskrivna lyrik på bästa sätt, och med spår som Any Party finns det inget tvivel om att Pleasure är ett mästerverk.

Elin Strömberg

Författare:
Redaktionen

Pin It on Pinterest

Share This