Årets EP – 2017

av | Dec 26, 2017 | Artiklar, Läsvärt

I år har det släppts en hel del EPs i år och dessa är Popmani redaktionens favoriter.

Mejselvägen – Psykofant

Sex låtar – tio minuter. Snabb melodiös poppunk när den är som bäst. Riktiga popare dricker inte Cava tog sig utan problem in på min topp-tio-lista och är en perfekt spenderad minut. Men även Besverigelse är fullständig. Tyvärr bestämde sig bandet för att sluta på topp och gjorde sin sista spelning någonsin kort efter att EP:n släpptes.

Clara Kron

Just Cosmo – Cosmo Pyke 

Den bara 18 år gamla artisten Cosmo Pyke från stadsdelen Peckham i London släppte i februari debut-EP:n Just Cosmo. Cosmo Pyke skriver om de enkla nöjena i livet, om ex-flickvännen och om de vardagliga erfarenheterna av att växa upp i sydöstra London. Just Cosmo är en samling låtar som tillhör indierock-genren, men som har många inslag av både jazz och hiphop. I Cosmo Pykes musik finns tydliga influenser från artister som King Krule och Mac Demarco, samtidigt som han har lyckats skapa sin egen stil. EP:n är fängslande från den första låten till den femte.

Klara Ågren

Ritalina – Katthem  

Är 2018 då punken gör en comeback? Katthem dök upp lite från ingenstans och har under året tagit Sverige med storm. Med låtar som Lys på mig och Nyckeln i handen är Ritalina den råaste och ärligaste EP:n i år. Den är ett slag på käften, en punkspark på patriarkatet och ett anthem för hela metoo-rörelsen. Katthem har bara börjat vässa klorna.

Valerie Kaspersen

Sudan Archives – Sudan Archives

Brittney Denise Parks debut-EP Sudan Archives blandar sudanesisk traditionell fiolmusik med R&B och elektronisk avantgarde. Resultatet? Något av det mest nyskapande som släppts i år. Dessutom skriver Brittney Denise Parks underbara texter. Oatmeal, till exempel, en låt där raden “If you want some oatmeal I got you” lyckas rymma alla textens förhoppningar om att ett one-night stand kanske ska utvecklas till något mer.

Daniela Lillhannus

Just In/Never Going Home – Hazel English

EP kan vara ett svårt format att behärska. Det gäller att göra ett stort intryckt på relativt få minuter. Amerikanska Hazel English, lyckas med just det. Deras EP släpptes i maj. Just in/Never Going Home är en hyllning till allt som är vackert.

Moa Marken

Bedroom – Mabel 

Efter flera kritikerrosade singlar från Mabel kom i år den fyra spår långa Bedroom, en träffsäker debut-EP som ger oss uppriktiga observationer om relationer från olika perspektiv där Mabels sammetslena röst guidar oss igenom känslorna. Den återhållsamt dansanta Finders Keepers, som också återfinns på mixtapen Ivy To Roses och gästas av Kojo Funds, står ut men samtliga spår på Bedroom är starka produktioner med lika starka texter rakt från hjärtat.

Helena Paulsson

Hints – Chinah 

Jag har följt danska trion Chinah noga sen jag såg dem göra en MAGISK spelning på Where’s The Music i Norrköping 2016. Tidigare i år såg jag dem på Eurosonic och strax därefeter släppte de Hints, som kanske mer skulle kunna räknas som ett minialbum än en EP. Hints innehåller sju spår av mycket väl genomförd känslosam elektronisk pop. Bästa låten heter Can’t Remember How It Feels. Under 2018 kommer vi få nytt material från Chinah. Tur det för jag kan inte få nog.

Josef Hermansson

Bipolär – Havet

Sedan indiebandet Havet debuterade med singeln Såna som aldrig blir kära (2016) har en EP varit efterlängtad. Bandet från Värmlands hjärta Karlstad släppte under 2017 äntligen sin debut-EP Bipolär som ett sätt att minska stigmat och tabut kring psykiska sjukdomar. Bipolär s råa och ärliga texter går rakt in i hjärtat och gifter sig perfekt med popmusiken som ligger som en dundrande bakgrund av låtarna. Det faktum att Victoria Nilas har en fantastisk sångröst sänker inte Havets status som ett av Sveriges bästa indieband.

Emma Isberg

 Oak Wood
 – Drab Majesty 

Jag är förvånad över att Drab Majesty inte har blivit ett större namn i musikvärlden. Kanske beror det på att hans musik beskrivs som “neo-goth”, och med den stämpeln blir han direkt placerad längre ner i intressesfären. Med sin androgyna image leker Los Angeles-baserade Drab Majesty med genren i en av årets bästa EP:s. EP:n är, förutom två välgjorda låtar, även en fin hyllning till offren som förorsakades i branden som ägde rum i ett varuhus i Oakland 2016.

Saskia Rubensson

Hater

Hater från Malmö. Om ni inte har hört dem så är det hög tid nu. Deras EP Red Blinders är otroligt fin. Det är härlig indie-shoegaze med ett sound som påminner mig om Slowdive, ett av de bästa 90-tals banden genom tiden. Jag föll direkt. Rösten är mjuk, musiken aningen stillsam och de har ett gött driv. Jag ser fram emot att se dem på en scen i Göteborg 2018.

Tilde Hjelm

Expectations – Harvey Sutherland

Ingen gör svängig loungedisco så bra som Harvey Sutherland. Det är det korta svaret till varför Expectations är årets EP. Med en studio nästan helt baserad på analog utrustning ger han musiken liv på ett helt annat sätt än de flesta elektroniska producenter idag. Oavsett om du behöver bakgrundsmusik till ett mingel eller framtidens hissmusik har Harvey Sutherland din rygg!

Erik Magnusson

U Want The Scoop? – The Garden

Bröderna i The Garden skulle nästan kunna krönas till den kaliforniska punkscenens okrönta posterboys. Musiken är explosiv, rå, ocensurerad och experimentell och är svår om inte nästintill onödig att etikettmärka med genrer eller etiketter. EP:n U Want The Scoop? låter inte lyssnaren bli för bekväm, istället tar låtarna ständigt oväntade vändningar, överraskar och bryter konventionella mönster. Lyssna på EP:n och låt dig slukas upp av brödernas parallella Vada Vada-universum.

Amanda Båmstedt

We Can Die Happy – Tennis

Den Denver-baserade kärleksduon Tennis består av makarna Patrick Riley och Alaina Moore som tillsammans skapar glättig indiepop i ren perfektion. I november släppte duon den lysande EP:n We Can Die Happy. Där finner vi exemplariska låtar så som förstaspåret No Exit, som skrevs efter bandets egna upplevelser kring terrordådet på London Bridge tidigare i år. Där finns också det mer dansanta alstret Diamond Rings. Den här femspåriga EP:n är otroligt lätt att förälska sig i och är även avseendevärt beroendeframkallande.

Elin Strömberg

Författare:
Redaktionen

Pin It on Pinterest

Share This