Årets bästa internationella album – 2016

av | dec 27, 2016 | Artiklar, ö

Popmanis musikredaktion har listat årets bästa internationella album.


Leonard Cohen – You Want It Darker

You Want It Darker är mycket tydligt med att vara Leonard Cohens sista album. Det spelades in i 82-åringens vardagsrum, och han har sagt att de begränsningar som hans dåliga hälsa fört med sig helt enkelt tvingade honom att fokusera på arbetet i brist på distraktioner. Det hörs. Mycket mer än hans två senaste album är You Want It Darker ett under av enhetlighet och djup. De för Cohen så typiska kvinnliga körsångerskorna har bytts ut mot något slags gregoriansk manskör – det, och violinerna som dyker upp här och där, gör att han låter mer som sig själv än någonsin.
0965d672b61dd6173d5b54bf89881891-1000x1000x1


Frank Ocean – Blonde

När Frank Oceans andra album Blonde äntligen såg världens ljus i augusti var det efter år av längtan och förväntan – och ingen blev besviken. Att lyssna på Blonde är så behagligt att det känns som en enda lång smekning. En mjuk massage för hjärna och själ som ackompanjeras av skarpa, tankeväckande och känslosamma texter. Och det får ta tid, vilket känns så extremt befriande i detta stormiga år. Blonde gästas i sång, produktion och arrangemang av bland annat Beyonce, James Blake och Pharrell Williams, men tonen är genomgående oceanisk. Skulle det dröja ytterligare fyra år innan han släpper ett nytt album igen skulle det vara värt väntan, även om en hoppas på tidigare än så.
ccc0894094b9a3cbb47a45ec0c69b1f0-1000x1000x1


Nick Cave & The Bad Seeds

Skeleton Tree balanserar på gränsen till att vara för jobbigt att lyssna på. Innehållandes ett vackert mörker som fortsätter att växa desto närmre vi kommer Nick Caves sorg. En sorgbearbetning som omfamnar en i ett rum av mörka skuggor tillsammans med uttänkt lyrik som vaggar en sömlöst i ett ljudlandskap som bara Nick Cave & The Bad Seeds skapa. I samband med releasen släpptes även dokumentären One more time with feeling, en vackert svartvit film om inspelningen om albumet och bearbetningen av Nick Caves sons död. Se den.
unnamed-3_5


STRFKR – Being No One, Going Nowhere

STRFKR och jag har en väldigt speciell relation. När jag upptäckte deras självbetitlade debutskiva var det barnsliga syntar som mötte djupa nonsenstexter. Därifrån tog de vägen förbi psykinspirerad dreampop för att i år släppa ett funkigt syntpopalbum. Kanske ett ologiskt val för den som inte lyssnat, men ge det en chans. Det är perfekt för att dansa fram i morgonrusningen.
a2212145730_10


Blood Orange – Freetown Sound

​Freetown Sound tar Dev Hynes hjälp av en uppsjö skickliga musiker och toppar detta med en fläckfri produktion. Det är ett viktigt albumsläpp på flera plan såväl politiskt som musikaliskt med tanke på de otrevliga idéströmningar som får ta plats i politiska sammanhang. Nattklubbsfunk möter synthslingor som ljuder av sena kvällars nostalgi samtidigt som storstadspulsen från New York ligger som ett ständigt närvarande beat i bakgrunden. Hynes blandar olika musikgenres med en fingertoppskänsla en sällan skådar och det är ett sant nöje att få ta del av hans musik.
kjakmtr


The Growlers – City Club

Jag kan inte tjata tillräckligt om att The Growlers är världens bästa popband just nu, det är viktigt att den informationen kommer fram ordentligt. Jag kanske är partisk, men det är helt och hållet tillåtet att vara det. Ett uppiffat Growlers med Julian Casablancas bakom spakarna är det bästa som kommit i år.

city-club


Bruno Mars – 24K Magic

Bruno Mars är funk, soul, rap och helt fantastisk. Albumet har stjärnkvalitet rakt igenom och bjuder tveklöst alla upp till dans. En riktigt feel-good i vintermörkret. Jag slopar slaskiga kalla promenader och kör lite Bruno Mars i köket istället.

bruno-mars-album


The 1975 – I like it when you sleep, for you are so beautiful yet so unaware of it

En livstids känslor ryms på 74 minuter – präglat av maximal utlämning. Igenkänning, melankoli och glorifiering – i en optimalt salig blandning. Ett album jag inte kan annat än älska – av ett band jag inte kan annat än avguda.
f6b18c71b024638c62a8cb4563863724


 Bon Iver – 22, A Million

Det känns som en inte lyssnar på album på samma sätt som en gjorde förr men ett album som jag tycker håller hela vägen är Bon Ivers 22, A Million. Kanske är jag partisk eftersom jag älskade hans debut så mycket, men Beyonce kändes för självklart att välja. Jag älskar att alla låttitlar som heter så otippade saker, som 22 (OVER S∞∞N) , ____45_____ eller 10 d E A T h b R E a s T ⚄ ⚄. Jag är förvirrad och jag älskar det.

BI22_tp0004c_Double_Gate_Cover3-PROD

Författare:
Redaktionen

Pin It on Pinterest

Share This