Amason: ”Vår superkraft är att spela tillsammans”

av | sep 26, 2019 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Amason. Bandet som förtrollat konsertvärlden landet över med sin musikalitet. Nu också högaktuella med nytt album och kommer synas på bästa sändningstid i regional tv som en av efterträdarna för Augustifamiljen, På Spåret.

Vi fick träffa Amason i mitten på augusti, solen sken fortfarande med sommar och Galaxy I hade ännu inte sett allmänhetens ljus. I anslutning till studio Ingrid träffar vi först två femtedelar av bandet, Nils Törnqvist och Gustav Ejstes. Jag berättar att jag läst att de själva menat att Amason bildades som ett resultat av många sammanträffanden och ber dem utveckla det.

– När man tänker tillbaka och försöker återskapa det så är det väl så på ett ungefär. Det är svårt att säga exakt. Från mitt perspektiv i alla fall så började det med att jag träffade Pontus och han spelade upp en kort inspelning med Amanda. Vid det tillfället kände inte jag och Pontus kände varandra. Vi hade bestämt att vi skulle ses och testa ifall vi kunde göra en låt tillsammans. Han berättade att han hade träffat en tjej, Amanda, som hade så mäktig röst och frågade om vi kunde göra något ihop med henne. Sedan föll allting på efter det. Pontus tog med sin bror och Nils, för de hade spelat ihop förut och så vidare. Det är min bild, berättar Gustav Ejstes.

– Vi har sagt förut det förut; ofta är det så att man träffar mycket folk och så säger man att man ska göra saker ihop. Just då är man jättepeppad på det men sedan så blir det aldrig av. Det här var en sådan grej men den här gången blev det faktiskt något ut av det. Rätt mycket är Pontus förtjänst, han drog liksom i oss alla så att det blev av. Han hade också egen studio redan så vi träffades där. Det som jag tycker är det mäktiga i det här är att det faktiskt blev av, fortsätter Nils Törnqvist.

– Vi fixade en spelning rätt tidigt efter att vi börjat spela tillsammans. I och med den blev vi mer eller mindre tvungna att fullfölja projektet. Det var och är skillnad från när man är typ arton år och bor i replokalen. Nu behövs det ett starkare syfte för att man ska gå in i något mer seriöst, säger Gustav.

– Man vill inte stå inför publik och skämma ut sig det första man gör. Utan man måste liksom försöka göra något bra av det. Det blev det ju också och vi har fortsatt att spela ihop efter det, säger Nils.

Vad betyder Amason ur ett musikaliskt samband för er? Ni alla har ju många olika järn i elden där.
– Det är ett av de absolut högst prioriterade projekten. Sedan såklart, om man nu ska hålla på med musik som levebröd så måste man hålla sig sysselsatt hela tiden så då blir det mycket annat också, säger Gustav.

– När vi ses och jobbar så ska det vara hundra procent liksom. Det tror jag alla känner. Men det blir lite knepigt när man ska balansera det med vuxenlivet, barn och liknande. Nu är det fullt fokus för Amason för vi är mitt i albumsläpp, spelningar och etcetera. För två år sen när vi spelade in skivan så hade vi lite annat upplägg. Då hade vi kanske tre dagar en vecka där vi sågs och jobbade, tre dagar där alla ger minst hundra procent. Men så kanske det gick en månad där vi inte träffades alls för andra saker dyker upp. Men Amason är, precis som Gustav säger, det högst prioriterade projektet, förklarar Nils.

”För dubbelalbumet var det så enkelt att när vi städat alla byrålådor med vårt material så hade vi så mycket som vi tyckte var så pass bra att vi ville ha med allt.”

Hur kommer det sig att ni valde att köra dubbelalbum? Det är ju ett lite ovanligt format nu förtiden.
– Delvis för att det finns. Formatet album överlag passar oss för hur vi vill berätta om vår musik. Vi vill ge ut det som en resa, berättelse eller liknande. Sedan gillar vi just album som koncept, säger Gustav.

– I dagens musiksamhälle så trycks det ut så himla musik på en gång, låtar ska hamna i spellistor hit och dit vilket tar bort lite känslan av ett helt. Det är lite tråkigt. Men så måste man se till publikens förmåga att koncentrera sin uppmärksamhet under en viss tid också, hur länge orkar de hålla kvar. Jämför man med de tidstypiska hiphop-albumen som kom precis när CD-skivor lanserades så kunde det tryckas in sjuttio minuter musik på bara en skiva, helt absurt. I dag känns runt fyrtio minuter som en bra längd på ett album. Det är lagom längd för att få en upplevelse och kunna ta in den.

För dubbelalbumet så var det så enkelt att när vi städat alla byrålådor med vårt material så hade vi så mycket som vi tyckte var så pass bra att vi ville ha med allt. Då fick det bli ett dubbelalbum.

Jag frågar om den första singeln de släppte, Marry me just for fun och det uttalande Amanda har gjort om skapandet av låten. Att den började som något helt annat än vad resultatet blev. Ungefär som att låten behövde tämjas och stöpas om helt. Vilket inte var det trevligaste att uppleva när en var höggravid på en turnébuss genom USA enligt Amanda Bergman. Låten i sig beskriver resten av Galaxy I väldigt bra, ett väldigt bra första singel med andra ord.

– Vi är inte så beräknande eller genomtänkta alls när vi väljer vilka låtar vi ska släppa först. Det får bli som det blir och så får man förstå innebörden av det efteråt, berättar Nils.

– När vi gör musik så lyckas vi få till en stämning som gör det till en rofylld miljö. Det finns ingen ängslighet eller strategi att vi måste göra musik som ska bli singlar eller instrumentala på något sätt. Även när vi själva tycker att vi flummar loss rejält så är vi ändå konventionellt bra. Att den där låten blev den vi släppte först är resultat av när vi tittat på vilka låtar vi hade klara. Sedan att det blev ett bra första släpp är något vi ser först i efterhand, fortsätter Gustav.

Vi pratar om det att de väljer att blanda både svenska och låtar på engelska i samma album, något som ändå är rätt ovanligt fortfarande. Jag frågar om det hör ihop med det vi diskuterat tidigare, att de inte har någon riktig strategi i skapandet utan att det är det lustfyllda som får styra.

Båda två instämmer i det.

Gustav fortsätter:
– Det är nog en av våra styrkor inom bandet, att vi håller det så högt i tak, att alla får utrymme till att få fram sin musikalitet och vad var och en har för idéer.

I samma sekund som Gustav säger orden ”högt i tak” skrattar de båda till och varpå jag direkt blir nyfiken på denna referens.

– Vi gjorde en intervju på engelska en gång och skulle beskriva samma sak och råkade säga ”high in the roof” så det har blivit lite av en intern grej. Vi pratar alltså om högt i tak ofta, förklarar Nils.

Tror ni det betyder mycket för hur ni uppfattas som band av andra att ni kör både och?
– Säkert. Vi är dock inte så ängsliga när det gäller hur andra uppfattar oss egentligen. Det blir som det blir och så får det vara. Vi har haft skisser på att göra vissa av de engelska låtarna på svenska och tvärtom men det är mycket skisser bara, fortsätter Nils.

– Amason har en del låtar som är både och, typ som Flygplatsen. Kommer inte ihåg om Amanda skrev texten till Airport innan Flygplatsen eller hur det var, lägger Gustav till.

När vi ändå är inne på ämnet om deras svenska låtar så vill jag veta mer om specifikt en av de nya låtar; Tre karameller. Den är något annorlunda från resten av låtarna i den meningen att den mot slutet blir mer av en talad berättelse. Nästan lite spoken word över den. Gustav börjar förklara vad det är för historia som berättas:

– Vi har haft förmånen att jobba med poeten och textförfattaren Daniel Boyacioglu. När vi gjorde den så var det lite som när man viker ett papper flera gånger och så ska en första person rita eller skriva något. Så viker en bort sin del så den andra inte ska se vad det blev och fortsätta på sitt sätt. Lite så var samarbetet med honom till den låten. Jag och Amanda skrev låten först och sedan kom Daniel efter med sin del. Delarna hör ihop men det är ändå eget på något sätt. Det är lite svårt att förklara.

Där vi sitter, i förmaket till studion, börjar resterande delar av bandet komma in. När alla sedan är samlade slås jag av hur familjär stämningen är. Glömmer nästan bort för några sekunder att det är en intervju vi gör. I det ögonblicket blir det än mer tydligt hur viktig den stämningen är för bandets musikalitet.

Gustav fortsätter att berätta om hur det brukar se ut när de komponerar sina låtar;

– Ofta så är det så med våra låtar att alla hjälps åt till att skriva de på ett eller annat sätt. Någon börjar med en skiss och så ropas det ut fraser som andra tar upp och så vidare.

”Det finns ingen sådan stolthet
inom vårt band.”

Känner ni ofta att ni delar samma vision om hur det ska bli?
– Vi har väl olika tankar och idéer om vad och hur det ska låta. Men inte så att det gör det svårt på något sätt, berättar Nils.

– Det är snarare en fördel att det är så. Att vi kan utmana varandra och våra respektive idéer, fortsätter Petter.

– Vi litar på varandra så pass mycket också att det aldrig känns jobbigt att presentera sin skiss. Om det är så att någon av oss har en idé som de andra inte riktigt förstår till en början så får den personen alltid utrymme att göra den skissen hörd. Det finns ingen sådan stolthet inom vårt band. Kan tänka mig att det är en sådan sak som kan vara jobbigt i kanske andra band än oss, förklarar Nils.

Gustav stämmer in och de gemensamt beskriver Amason som ett väldigt egobefriat projekt. Jag frågar om vad de själva tror är bakgrunden till att de just håller den här prestigelösa miljön inom bandet.

– Jag tror det är lite baserat på hur vi är men också att vi alla har så många andra projekt också. Så det som en inte får utlopp för i Amason kan en ta ut i något annat projekt vilket gör att vi kan fokusera på vår sak i det gemensamma. Det finns liksom ingen brist på ställen att uttrycka det en vill, fortsätter Petter.

– Tror också att det är för att vi alla har hållit på med musik så pass länge. Kombinationen av det och att en blivit lite äldre, fyller Nils i.

Jag ber de berätta vilken del i processen från det att en idé föds till albumturné, som de själva tycker är roligast.

– Alla delar har sin charm absolut. Men nu är vi mitt i det här att göra en live-version av albumet och det känns så himla roligt. Det är rätt skönt att känna att allt är klart och nu kunna ge sig ut, berättar Gustav.

– Det är en av våra superkrafter också, enligt min mening i alla fall; att spela live. Någon annan skulle liksom kunna producera en skiva med oss men det skulle vara svårt för den att spela ihop på det sättet. Det känns som att det finns delar där vi inte kan byta ut oss själva och där känns spelandet som en starkt del av det vi håller på med, förklarar Petter.

Vad ger er energi i att fortsätta med musiken men även det vardagliga?
– Vi har pratat om det lite i bandet tidigare. Petter och Amanda har exempelvis gård och det i sig, driva och underhålla är så pass konkreta saker att göra. Medan det här med musik, låtar och spela är så himla abstrakt. Med det sagt att det kan vara väldigt skönt att göra konkreta saker, som en motvikt till det andra. Det ger en energi på många sätt, berättar Gustav.

– Det är skönt att göra något man liksom kan ta på och se framför sig. Bygga något till exempel, säger Petter.

Vi närmar oss slutet på vårt möte och planerna framåt diskuteras. De meddelar att det verkligen inte kommer bli så många lugna stunder. De nämner att de har lite större projekt som inte är officiella vid det tillfället vi träffar bandet. Nu vet vi att de kommer att figurera som musikakt i hösten och vinterns säsong av På Spåret. Till våren kommer andra delen av albumet och således allt som följer där till efter en release. Innan vi säger hejdå så måste jag ställa en sista fråga, om en av låttitlarna på skivan.

Vem är den här Benny?

Efter en retsam passning till Amanda från Nils svarar hon kort och koncist:

– Det är en gammal flamma.

 

RECENSION: Amason – Galaxy I

Författare:
Lili Gustaffson, Skribent

Fotografi:
Sandra Thorsson

Pin It on Pinterest

Share This