Alice Boman: “Det är då jag skriver bäst – när det inte är forcerat”

av | jan 22, 2020 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Med en eterisk röst och ett intimt sound har Alice Boman trollbundit med sin musik. Nu släpper hon äntligen sitt debutalbum Dream On, och Popmani har pratat med henne om bland annat debutalbumet, inspiration och musikskapande.

Det är en stillsam söndagseftermiddag när Alice Boman och jag slår oss ned med varsitt glas vatten. Alice Boman slog igenom år 2013 med EP:n Skisser, och sedan dess har hon bland annat släppt ett antal singlar, två EP-skivor, spelats i ett antal TV-serier, och hyllats av kritikerkåren.

Musiken fanns omkring henne redan från barndomen. När jag frågar om Bomans första musikminne berättar hon om ett blandband hon fick från sin pappa som hon minns särskilt starkt. Den hade Bob Dylan-låten I Want You och det fanns alltid mycket musik hemma, säger Boman.

Nu släpps ditt första album, Dream On. Hur föddes idén till albumet?
– Jag tror inte jag hade någon tydlig idé eller koncept. Efter min andra EP kände jag att jag ville göra en skiva och började skriva. Jag hade en massa demos, men det är inget speciellt tema. Eller, det är ju typ bara om kärlek och besvikelse när det kommer till kärlek. Men det var ingenting uttänkt, det bara blev så. Jag bara skrev en massa låtar och så valde vi ut tio stycken som vi jobbade vidare på, och så blev det en skiva.

Att gå från EP och singelsläpp till att släppa ett album är en omställning. Boman berättar:

– Det är absolut en skillnad. Det här är lite mer genomarbetat, att man vill att det ska sitta ihop och att det ska vara en röd tråd i hur det låter. Men det är speciellt i dag, eftersom det känns som om albumformatet inte är lika viktigt längre så man kan göra lite hur man vill. Men det känns ändå fint att göra ett album.

Själva arbetsprocessen med Dream On ska ha varit utdragen. Till en början tog sig Boman och kollegan Tom Malmros till ett hus på landet för att skriva låtar, spela in demos, med mera. Därefter tog de sig till London för att jobba vidare med albumet.

– Mitt förlag har en studio där som vi fick vara i. Men så hade vi ingen deadline, så det blev att man testade rätt mycket och gjorde ganska många olika versioner av alla låtar. Då blev det tillslut svårt att välja.

På grund av praktiska omständigheter blev det en del pauser i processen, och därefter träffade Boman producenten Patrik Berger i Stockholm som så småningom kom att producera Dream On. Tanken var från början inte att jobba ihop, men “så kändes det så bra så och då frågade vi om han ville producera den”, berättar Boman.

”Man måste någonstans fortsätta att drömma och tro att det finns andra.”

Peter Berger har producerat musik till musikaliskt väsensskilda artister som Robyn, Charli XCX och Icona Pop. Från början var det lite av en oro att jobba tillsammans, berättar Boman, men därefter infann sig en trygghet.

– Jag kände mig väldigt trygg och han var väldigt tydlig med att han inte ville ändra mitt sound, utan ville jobba med mig eftersom han tyckte om hur min musik lät. Så det kändes skönt, att han inte ville få det att låta som någon “hit-musik”. Det är ju nice, men det är inte vad jag vill göra.

Själva titeln kom till efter att skivan var klar. Albumet är visserligen sorgset, men Boman berättar att det var fint att sammanfatta det tröstrikt.

– Man måste gå igenom svårigheter, och det är okej […]. Man måste någonstans fortsätta att drömma och tro att det finns andra, om man tänker kärleksmässigt. Det kändes som en hoppfull titel, så att det inte blir för deppigt.

När jag frågar hur det var att kanalisera de känslorna i musiken svarar Boman att det är skönt. Det är ett sätt att uttrycka och få ut känslorna, komma nära dem, och efteråt “känner man sig lättare”. Att musiken har en sorts terapeutisk effekt verkar vara en grundsten i skapandet.

– Jag tror att det var därför jag började skriva. Det är så jag förstår mig på mina känslor och att man sätter ord på vad som pågår i huvudet. Det är väldigt skönt. Jag kommer inte fram till så mycket om jag bara sitter och funderar, utan jag behöver skriva för att koppla grejor. Det är skönt att ha hittat ett sätt att funka.

Ett exempel på hur musiken finns där som ett sorts katarsis det verkar vara låten The More I Cry. När jag frågar om hon har någon favoritlåt från albumet kommer titeln på tal. Den skrevs i slutet av arbetet med skivan, och Boman berättar att någonting hände, och “då kände jag att jag ville skriva om det och få med det på skivan”. Den skrevs och spelades in snabbt, och kanske är det därför den ligger lite särskilt nära, säger Boman. 

Jag har tidigare läst att Boman har inspirerats av olika platser på albumet: Köpenhamn, Los Angeles med flera. När jag frågar om det, så får jag reda på att platserna inte direkt är valda med avsikt, men att hon har haft skrivartid på de båda platserna och därför har de på något sätt ändå influerat skivan. Hon menar att det är bra för skrivprocessen att komma bort, och är något hon vill göra mer i framtiden.

– Jag tror det är att jag tycker om att skriva när man inte är hemma. Det är precis som som när man reser, om man sitter på ett tåg eller så. En mellanplats, att man är lite frånkopplad från ens vardag. Jag tycker det är lättare att komma åt grejor i huvudet då på något sätt.

Från skrivande till framförande; i vår ska Alice Boman ut på turné i Europa med avslutning på Dramaten i Stockholm. När jag nämner turnén lyser hon upp och berättar att hon längtar efter det, hon beskriver det som en bubbla man går in i. Det är intensivt och “man får liksom en kick”.

– Det känns jättebra, jag längtar verkligen.[…] Jag tycker det är så kul att spela live. Jag ser fram emot att bara repa med bandet också. Nu har det gått en period på typ ett halvår när skivan har varit klar. Man känner lite att man är i limbo. Det blir rätt skönt när skivan släpps, men det ska bli kul att bara spela låtarna och ta tillbaka dem till det stadiet.

Ett starkt minne som sticker ut från när hon har spelat live är från Roskilde för några år sedan, berättar Boman. Det var första gången hon märkte att publiken som stod längst fram kunde texten: “bara att se några sjunga med var så mäktigt”. Troligtvis är det något hon kommer att se mer av när hon nu ger sig ut på turné med det nysläppta albumet.

Vi kommer in på vad de kommer att lyssna på i turnébussen, och efter en tankepaus nämns några artister: Radiohead, Portishead, Beach House, Aldous Harding och Nick Cave. Nick Caves Skeleton Tree visar sig också vara musik som Boman lyssnade mycket på under skivans tillblivelse.

Ser du någon skillnad på hur du förhåller dig till skrivandet nu till skillnad från när du släppte dina första låtar?
– Nu kanske jag tänker på det lite mer som mitt jobb. Det är en större del av mitt liv nu än vad det var då. Ibland blir det att man sätter någon konstig press på sig själv, att typ varje gång man sätter sig och spelar så ska man skriva en låt. Jag försöker hitta en balans där, så att man också kan sitta och spela för sin egen skull. Att det inte blir att man måste skapa något hela tiden, då kan man ju också förstöra det för sig själv.

Innan första skivan var musiken mer som en hobby, nu är det mer det man gör på heltid säger Boman och tillägger: “vilket är fantastiskt”. Hon har tidigare hållit på med keramik för att återfinna en sorts balans, och funderar nu på att börja med det igen. Därifrån kan idéer också komma till en, menar Boman.

– Jag tror att det är ofta så, det är då jag skriver bäst, när det inte är forcerat, när man inte tänker att nu ska jag sitta ned och skriva någonting. Att det kan komma lite när som helst.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör och skribent

Fotografi:
Alma Bengtsson

Pin It on Pinterest

Share This