Alice b: “Det är inte kul, det är allvar”

av | mar 20, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Alice b är tillbaka med sitt nya album Kanske, hennes kanske mest personliga album hittills.

Alice Boteus, eller Alice b som hon kallar sig, släppte sitt självbetitlade debutalbum 2012. Med sin hjärtskärande röst och poetiska textrader blev hon hyllad av såväl publik som kritikerkår. Nu är hon äntligen tillbaka.

Det är bara några dagar innan albumet släpps, och när jag ringer Alice b befinner hon sig i en mataffär och tar sig an vardagens bestyr. Jag frågar Alice b om det kommande albumet Kanske, och hur processen såg ut bakom albumet.

– Det har varit en ganska snabb process, och en lätt process inspelningsmässigt. Men låtmässigt har det inte varit så lätt, eftersom det är ganska mörka låtar.

I ett pressmeddelande har Alice b har själv beskrivit att Kanske är ett mer personligt album än tidigare: “kanske är detta en skiva om bara mig.” Jag anar att det finns en sårbarhet i att skriva om sig själv, och frågar henne om hur det känns att släppa albumet.

– Det känns nervöst faktiskt. Jag har inte varit så nervös innan att släppa någonting, jag vill nästan inte ha wi-fi under veckan. Jag vet inte vad det är jag är så nervös för, kanske är det att det känns mer utlämnande. Det är lite pirrigt, som att man är liten och har lagt ner allt på en teckning och ska visa den för sina föräldrar… Nervöst inför vad de ska tycka.

Jag frågar Alice b om tematik på albumet och hon beskriver en skillnad från hennes två tidigare album, debuten Alice b som handlade om var hon kom ifrån, och den andra skivan Så Unga som var en kärleksskiva.

– Den här är kanske mer en presentation av mig, på ett mer opolerat sätt. Jag får bland annat in en seriemördarreferens, true crime är ett av mina stora intressen, säger hon och skrattar till.

”Jag vet inte vad det är jag är så nervös för,
kanske är det att det känns mer utlämnande.”

Alice b beskriver att det är svårt att fånga det i någon sorts mening, med några dagar fram till releasen är hon så inne i det. Den som lyssnar få se. Det är sju år sedan hennes debutalbum släpptes, och jag frågar hur hon har utvecklats musikaliskt sedan dess.

– Det känns som att det har blivit mer och mer gitarrer på varje skiva, svarar Alice b eftertänksamt.

– Jag spelar mindre med mitt band. Det kanske är att man blivit äldre, man blev lite van vid att ha folk runt sig. Nu har jag inte det på samma sätt, utan är mer själv.

Innebär det en frihet?

– Nja, jag är envis, så jag har fått min vilja fram. Men det är alltid skönt att ha någon som frågar varför, ger ett “nej” eller “ja”. Jag kan bli lite passiv ibland, så det kanske är bra att jag får lära mig att ta tag i saker.

Alice b bor i Göteborg, en stad hon har knutit an till i sina texter och också kopplats ihop med i omnämningar i media. Jag frågar henne om vad hon har för relation till staden.

– Jag har lite lättare för att bli trött på staden idag, den krymper ju för varje år. Det blir väl så när man bor någonstans väldigt länge. Men det är skönt att den är så liten att man känner folk, och det är ju verkligen en stor småstad. Ibland blir jag verkligen “nu flyr jag till Stockholm”, men jag har lovat att jag aldrig ska flytta dit. […] Göteborg blir mindre, men det finns mycket kvar att skriva om.

Alice b har ett på ett “vanligt” jobb utöver musiken, vilket får mig att undra hur det fungerar ihop med musicerandet. Det är ju ganska vanligt i Sverige, svarar hon, och de flesta hon känner har ett jobb utanför musiken. “Det spelar nästan ingen roll hur stora de är”. Det är helt enkelt så det fungerar, det är inte så när skivbranschen och allt runtomkring var som störst.

– Jag har mitt extrajobb, och får skriva på lunchrasterna och göra intervjuer, som nu – efter jobbet. Det är stressigt, men jag tänker inte supermycket på det. Jag är också glad att jag har ett jobb som jag trivs på. Men om jag kunde önska… .

Du beskrev innan att själva inspelningsprocessen till albumet gick snabbt, men hur har det varit med idéerna till låtarna, apropå skriva på lunchrasten?
– En del blev klart i studion. Det finns en låt som jag skrev 2011, som jag inte har velat släppa innan för det kändes för jobbigt. Men jag känner ju fortfarande såhär, så nu får jag släppa den.

Gällande texterna så hann hon sitta hemma med dem, berättar hon. Men vissa låtar har varit svåra att släppa taget om, låtar som känns extra speciella. Textmässigt har Alice b skrivit låtar på både svenska och engelska, då för sitt band School ‘94. Jag frågar henne om hur hon ser på skillnaden mellan att skriva på de båda språken.

– Engelska är svårare, för att få det att kännas lika nära och direkt. De flesta tycker svenska är svårare för att det kan bli typ “pretto”.

Engelska är trots allt ett andraspråk, och stundtals kommer Google translate som en räddare i nöden. Men, säger Alice b, hon lyssnar också mycket på Cocteau Twins som visar att det går att skriva på ett annat sätt, att en också kan skapa märkliga texter och det funkar.

Du nämner Cocteau Twins, och har i tidigare intervjuer nämnt The Cure som en inspiration. Hade du några särskilda musikaliska referenser till skivan?
– Jag har inte lyssnat så mycket på musik när jag har spelat in den. Jag behövde en paus från annan musik och sådana intryck, och har mest lyssnat på poddar. Men när man spelar kommer alla referenser, de finns ju i en: The Cure, Smashing Pumpkins…

Snarare än ovannämnda referenser, beskriver Alice b att de snarare tänkt åt folkmusik-hållet. Det var i folkmusiken som hon tog avstamp i när hon började med akustisk gitarr,, berättar hon, även om hon senare drog sig lite ur den bilden.

– Nu är det lite folk möter Cure, igen. Det blev en sorts…depp-folk, Göteborgs-emo. Vissa gör musik för att det är råkul, vissa gör musik för att det är någon sorts överlevnadsgrej… . Jag skulle inte säga att det är kul. “Vad kul hon måste ha haft när hon skrev den låten” är det inte direkt, utan mer att det ska vara viktigt. Det är inte kul, det är allvar! Svarar hon och skrattar till.

Har musiken en terapeutisk effekt för dig?
– Det har den nog mer än vad jag vill veta av […]. Jag har inte orkat, det har tagit för mycket. Jag har behövt lyssna på poddar, kolla på TV, stänga av och inte tänka på det där. Det kom till den punkten att jag inte orkade ta tag i saker; det var som att sluta gå till psykologen.

Men nu kom du tillbaka ändå.
– Jag är jättepirrig och förväntansfull. Det ska bli jätte – nu säger jag det – kul att folk ska få lyssna på albumet.

Förutom albumsläppet, vad händer nu i vår?
– Det blir Sverige-turné på helgerna, ut och spela. Jag spelar bland annat i Stockholm den sjätte april med bandet. Det blir speciellt, vi har inte spelat sedan september. Sedan håller jag också på att göra klart albumet med School 94, börja knega, och antingen skriva en massa låtar  – eller inte. Vi får se.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Foto: Hilda Randulv

Pin It on Pinterest

Share This