Algiers: ”Det vi spelat in är aldrig låtarnas slutgiltiga versioner”

av | jan 16, 2020 | Artiklar, Intervjuer

Sedan debutalbumet släpptes 2015 har Algiers hyllats för sin originella blandning av postpunk, soul och industri. Popmani mötte upp sångaren Franklin James Fisher för att prata om nya albumet There Is No Year och turnén som tar bandet till Sverige i april.

När jag kliver in på kontoret så sitter Franklin James Fisher och klinkar på pianot. Det låter bekant, kanske någon gammal jazzstandard, men jag kan inte placera den bräckliga melodin. Han spelar klart och kommer in i konferensrummet där vi ska göra intervjun. Hälsar glatt och börjar prata direkt. Efter att ha tappats bort oss i flera olika sidospår kommer vi in på anledningen till att jag är där, den nya skivan There Is No Year.

– Den här skivan föddes ur en känsla, säger Franklin, och en tanke. Jag ville skildra vad som händer när livet blir obegripligt, meningslöst. Vad som händer när det som brukade ge mening till livet inte längre gör det. Jag ville fånga känslan av att inte ha någon som helst kontroll, av att falla fritt.

Han tittar upp, gestikulerar och vill förtydliga:

– Men samtidigt så ville jag att det skulle finnas hopp också. En sorts tro på att allt kommer bli bra trots att det inte finns något som tyder på det. Den sortens hopp.

– Efter den förra skivan så bestämde jag mig för att på nästa skiva så skulle jag fokusera på att skriva texter, koncentrera mig på vad jag vill uttrycka och utvecklas som textförfattare. Det finns många delar i det jag gör i Algiers, men det kändes viktigast för mig.

”Jag är inte intresserad av politiska slagord och enkla svar. Hade jag varit det hade jag gjort något annat än att sjunga i ett band.”

När det skrivs om Algiers är det en sak som ständigt återkommer – bandet beskrivs som ett väldigt politiskt band. Det märks att Franklin är trött på den beskrivningen.

– På grund av den där stämpeln så förväntar sig folk ofta att vi ska vara något vi inte är. Vi har aldrig varit något endimensionellt protestband som gör enkla sånger om uppenbart politiska ämnen. Visst, allting är politiskt. Men vi är inte politiska på det sätt som förväntas av oss.

– Jag är inte intresserad av politiska slagord och enkla svar. Hade jag varit det hade jag gjort något annat än att sjunga i ett band. Men jag kan förstå varför man vill klassificera oss på det här sättet. Människor gör ju alltid så, placerar in saker i tydliga och väl avgränsade kategorier. Och det är inget konstigt med det, så länge som man förstår att saker egentligen är mer komplicerade än så.

Franklin förklarar att han började skrivprocessen med att skriva en prosadikt kallad Misophonia. Ordet är en psykiatrisk beteckning för människor som får extrema negativa reaktioner av vissa ljud. Rent bokstavligt så är det grekiska för ”att hata ljud”. Dikten är tänkt som ett komplement till skivan.

– När jag skrev Misophonia så var tanken att uttrycka allt som jag ville uttrycka på skivan. Sen när jag skrev låttexterna så gick jag hela tiden tillbaka till Misophonia, använde dikten som en referenspunkt och en sorts ram. Det blev ett väldigt naturligt sätt att skriva för mig.

Mot slutet av 2018 hade bandet ett möte där de pratade om hur de tänkte sig den nya skivan. Bandets gitarrist Lee Tesche bad alla i bandet föreställa sig hur den nya skivan skulle bli. Och sen bara stryka ett streck över alltihop.

– Det var ett väldigt bra råd, ett väldigt bra sätt att se på det, berättar Franklin, skivan skulle ändå aldrig bli som vi föreställde oss. Vi behövde gå in i studion utan förväntningar.

– Inspelningsprocessen har skilt sig väldigt mycket åt mellan de olika skivorna. Allting som vi gör bygger på samarbeten. Hur vi samarbetar i bandet, hur vi samarbetar med våra producenter. Den första skivan hade egentligen ingen producent, och det formade hur den låter. Den andra skivan The Underside Of Power hade flera olika producenter, och det hörs också. Vi påbörjade den med Adrian Utley från Portishead som producent. Men tiden räckte inte till. Och vi kände inte varandra. Producentrollen bygger på tillit, producenten litar på oss, vi litar på producenten. Det är svårt när man inte känner varandra.

Mot slutet av arbetet med andra skivan påbörjade Algiers ett samarbete med Randall Dunn (som producerat bl.a. Anna von Hausswolff och Marissa Nadler) och Ben Greenberg (som arbetat med bl.a. Pharmakon och The Men). Samarbetet fungerade så bra att de bestämde sig för att låta Greenberg och Dunn producera nya There Is No Year.

– De hade helt andra idéer om skivan än vi, säger Franklin. Men eftersom vi kände att vi kunde lita på dem så fungerade det ändå.

– Randall och Ben dekonstruerade alla låtarna som vi hade skrivit till skivan. Plockade isär dem och satte ihop dem på nya sätt. De hade en väldigt tydlig idé om hur allting skulle låta, en speciell ljudbild som präglar hela skivan. There Is No Year låter verkligen som Randall och Ben.

– Eftersom vi är fyra personer med väldigt olika smak i Algiers så har det alltid funnits en hel del kreativ friktion, våra idéer har krockat med varandra. Ben och Randall lyckades få oss att förstå hur vi kan skriva låtar mer effektivt som band, det blev tydligare för oss vad vi bidrar med till Algiers. Mindre friktion och mindre krockar.

”När vi kommer tillbaka till Sverige i april så kommer låtarna ha växt och blivit något annat.”

Efter att There Is No Year släppts ska Algiers ge sig ut på en turné som sträcker sig över ett halvår och stora delar av USA och Europa. I april kommer bandet till Sverige för två gig i Stockholm och Lund.

– Vår publik verkar föredra när vi spelar i mindre klubbar, säger Franklin. Små punkklubbar där vi är riktigt nära publiken. Det kan bli en sån energi i rummet. Men oavsett vart vi spelar så försöker vi fånga den där energi. Klart att det är skillnad på att spela i en liten källare eller att spela på en festivalscen. Riktigt stora scener har vi bara spelat när vi var förband till Depeche Mode. Det var verkligen annorlunda, vi gick från att spela för några hundra personer i klubbar till att spela för sjuttio-åttio tusen personer på jättescener.

– Vi har precis börjat förbereda oss för turnén och arbeta med hur vi ska framföra de nya låtarna live. Det vi spelat in är aldrig låtarnas slutgiltiga versioner. Musiken skapas och omskapas när vi är ute och spelar. Låtarna på skivan är bara startpunkter, något att utgå ifrån. När vi kommer tillbaka till Sverige i april så kommer låtarna ha växt och blivit något annat.

Författare:
Felix Lindén, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This