Bara några veckor innan den 14:e Peace & Love-festivalen skulle gå av stapeln kom beskedet om att Peace & Love inte bara ställer in årets festival utan även har ansökt om konkurs. Festivaldöden har kommit till Borlänge. Mitt Facebook-flöde fylldes av sorgsna statusuppdateringar bara några minuter efter beskedet. Dalarna är i sorg. Som kulla är jag kanske något partisk, men det är på få platser i Sverige det finns sådan lokalpatriotism som i Dalarna. Därför känner jag mig förvånad och besviken över att vi lät det här hända. Jag kanske låter onödigt dramatisk men för mig är Peace & Love så mycket mer än bara en festival. För även om jag inte kommer från Borlänge, utan från grannstaden Falun, är minnena jag har från Peace & Love oändligt många.

Mitt första minne är från Peace & Love 2004, jag var 17 år och var på festivalen med min bästa vän och våra småsystrar. Min syster var, förmodligen, det största Broder Daniel fanet i hela Dalarna och vi stod längst fram då de spelade Whirlwind och When we were winning på Stationsgatan. Efteråt gav vi oss ut på jakt efter Henrik Berggren i Borlängenatten, utan framgång. Däremot blev vi medbjudna på efterfest med Motörhead som också spelade på festivalen det året, men fick tyvärr inte komma in eftersom vi inte var myndiga.

2006 hade vi just tagit studenten och dansade oss svettiga till Teddybears STHLM, höll varandra hårt i händerna och sjöng med i Don’t blame your daughter när vi såg fantastiska Nina Persson och The Cardigans. Vi hade den roligaste natten i våra liv och åkte inte tillbaka till Falun förrän solen gått upp och morgonbussarna börjat gå.

Ett år senare hade jag och alla mina vänner befunnit oss på olika ställen i världen och var äntligen återförenade. Vi hade missat att köpa biljetter till festivalen det året, men kunde trots det inte hålla oss borta. Vi stod utanför stängslet i hällregn och kunde på håll höra Lars Winnerbäck sjunga Kom änglar.

2009 gick just Lars Winnerbäck förbi nedanför balkongen där jag, min syster och alla våra bästa vänner satt och drack öl. Vi ropade och vinkade, ville bjuda upp honom på vår förfest. Lasse skrattade och vinkade tillbaka, det gjorde hela vår kväll det året. Samma år stod vi nästan längst fram på Håkan Hellström och jag grät som ett litet barn till fantastiskt fina Gårdakvarnar och skit, vi såg fem minuter av Mötley Crüe, frågar du mig så räckte det och blev över.

Då Jay-Z besökte festivalen året efter var känslan helt obeskrivlig. Även om han inte är en av mina favoritartister så hade nog ingen någonsin trott att en sådan hiphop-gigant någonsin skulle sätta sin fot i Dalarna, än mindre i Borlänge. Jag stod en meter ifrån Jonas Hassan Khemiri under den konserten och viftade med högerarmen så att jag hade träningsvärk dagen efter

När Bob Dylan besökte festivalen 2011 slog Peace & Love publikrekord med 50 000 sålda biljetter. Vi kom alldeles för sent till konserten och eftersom Mr. Dylan förbjudit att några kameror som helst skulle vara riktade mot scenen såg vi ingenting. Vi fattade ett snabbt beslut, sprang genom hela festivalområdet och hann se Daniel Adams-Ray göra en helt fenomenal spelning istället. 2011 var också året då The Ark gjorde en helt oförglömlig konsert, en av deras allra sista innan de slutade.

Så kom 2012 och mitt allra sista besök på Peace & Love i Borlänge. Trots att vi såg Kent och att mina kärleksförklaringar till Joakim Berg efter det aldrig ville ta slut och att det kändes episkt att även få se Rihanna i Borlänge, så var det ingen fantastisk festival. Det har liksom blivit så med åren. Jag och mina vänner har känt oss för gamla, som om de bästa festivalåren har passerat sitt bäst-före-datum före oss.

Ändå känner jag mig oerhört ledsen över det faktum att Peace & Love inte kommer att finnas mera. Inte så mycket för min egen skull. Jag har mina minnen. Jag har dansat, sjungit, hånglat och skrattat mig igenom fantastiska festivaldagar på Peace & Love med mina allra bästa vänner. Jag har sett mina absoluta favoritartister göra sanslösa konserter. Jag har haft mina bästa festivaldagar och de kan ingen konkurs i världen ta ifrån mig. Nej, jag är snarare ledsen för alla de 17-åriga tjejer och killar som köpt biljetter till årets festival och inte kommer få några fantastiska Peace & Love minnen, något som borde vara en obligatorisk del av allas uppväxt.

Nu hoppas jag att Peace & Love kommer att leva vidare i någon form. Att deras budskap om fred och kärlek kommer ta sig nya fantastiska former i mitt underbara Dalarna. Tills dess säger jag som Peace & Loves VD och grundare Jesper Heed gjorde i gårdagens pressmeddelande: Peace & Love forever!

Foto: Pressfoto/Malin Sydne

”Peace & Love forever.” Foto: Pressfoto/Malin Sydne

Pin It on Pinterest

Share This