Författarna bakom pseudonymen Lars Kepler (det äkta paret Alexandra Coelho Androhil och Alexander Androhil) hyllar Stieg Larsson och Johannes Kepler med sitt täcknamn. De bistår den svenska deckargenren med ett komplext sammelsurium som inhämtar stoff från såväl humaniora, biologi, psykologi och ockultism.

Författarna bakom pseudonymen. Foto: Thron Ullberg

Att läsa Kepler är en plånboksvänlig adrenalininjektion som framkallar exakt samma svindelkänsla och hjärtklappning som allehanda nöjesparker med deras fria fall och rotationer. Fast istället sitter du alldeles stilla inför orden som breder ut sig på sidorna du har framför dig och darrar så sakteliga in i det intensiva narrativ som på många vis skiljer sig från klassikerna i deckargenren.

Det var flera komponenter som bidrog till min entusiasm för Kepler-böckerna. Inledningsvis var det kanske lockelsen i att läsa just något ohyggligt ruskigt och sedan få det behovet så till bredden tillfredsställt. Jag var fjorton år när jag införskaffade Hypnotisören i pocketformat på en mataffär under sommarlovet ute i skärgården. Den svenska deckaren vandrar ju ofta ut i bokställen på diverse stormarknader under semestertider…

Men så tillkommer något mer – ett djup bortom den kusliga thrillern. En fascination för språkets uppbyggnad. Hur melodiskt, porlande och poetiskt det flödar fram! Ett mjukt språk i en brutalt rå händelseutveckling. Också det i att det är två personer som delar på berättelsen. Pseudonymen. Hur mycket jag än läser så kan jag inte förstå vem som skriver vad. Ett symbiotiskt språk som är skimrande vackert, ett berättande som är så skickligt – och mitt lilla, lilla hjärta bultar snart sönder av stressen i dramaturgin. Trots det att jag efter läsningen ligger sömnlös flera nätter så fortsätter jag att köpa och läsa böckerna med samma biverkningar gång på gång.

Tills jag en dag för två somrar sedan finner mig mättad. Dock inte på vare sig spänning eller berättelserna i sig. Det förefaller sig bara så att jag helt enkelt tror mig ha knäckt koden. Jag inser att den hunger och iver som så maniskt forcerat mig igenom dessa tjocka böcker av darrningar och andnöd nog till 80 procent måste ha bestått av viljan att förstå mig på skrivprocessen bakom all storslagenhet. Efter att ha plöjt fyra böcker så tycker jag mig bestämt ha utrönt ett mönster.

Ser framför mig: upplägget, dispositionen och fördelandet av orden de två författarna sinsemellan. Alla bitar faller på plats. I det slocknar den glöd som brunnit ihärdigt under en tid, magin vittrar och jag slår ihop Sandmannen mitt i berättelsen utan att ens fullfölja.

Jag känner mig förbjuden och olaglig, snudd på arrogant. Men det är väl så – vi läser för att stilla olika behov – och den spänning som jag trodde framkallades till större delen av det otäcka innehållet var istället utlöst av min språkliga nördighet. Drivkraften och vetgirigheten, fascinationen över själva skrivandet och författarskapet. I att läsa något vars struktur och uppkomst tycktes mig otillgänglig. Tills jag tog mig in i texten och skärskådade den. Jag hade visst inget behov av själva deckargenren i sig, utan snarare ett behov av att läsa litteratur som stimulerade kontemplation på flera nivåer. Kanske kan det hänga ihop med de otaliga thriller-serierna jag matats med via ett annat medium – kvoten var redan fylld.

Denna insikt till trots måste ändå Kepler tillskrivas epitetet fenomenalt läsvärt. Något utöver den konventionella deckaren, ett frodigt tillskott i genren. Det är bara att passa på att bli skrämd medan nätterna fortfarande är ljusa – en mildrande faktor som lär behövas!

Namnlös2

Keplers böcker har sålt i 4.5 miljoner exemplar världen över.

 

Pin It on Pinterest

Share This