Adam Tensta: ”Det är inte raketforskning och du måste ingenting”

av | jan 3, 2019 | Intervjuer, Månadens intervju

För elva år sedan slog han igenom med singeln My Cool och därefter debutalbumet It’s a Tensta thing. Adam Taal blev Adam Tensta och gjorde inte bara en strålande musikkarriär inom hiphopen. Han återupplivade också hiphopscenen i Sverige tillsammans med musikkollektivet RMH. Under det senaste året har ytterligare något tagit form under Adams initiativ. Nämligen projektet FRAMÅT, en utbildning för våra nästa musikentreprenörer.

Tidigare i december hade de ett event på Grand Central by Scandic i Stockholm. Eventet hölls som en avslutning för de elever som fullgjort båda terminerna under året och det bjöds på livemusik, panelsamtal och livepodd. Allt arrangerat av eleverna själva.

Vi fick möjligheten att träffa Adam tillsammans med två utav eleverna, Maria Kjellgren och Sina Nikafkar, som gått utbildningen. Jag börjar med att fråga dem vad FRAMÅT har betytt för dem det här senaste året.

– Det har betytt allt. Det gav mig ett sammanhang. Att vara omkring kreativa människor och få hjälp i min egen process. Men också att få lära mig om branschen och hur den fungerar. Det har varit guldvärt, berättar Maria.

Jag vänder mig till Sina som berättar om sin upplevelse och lite mer om upplägget,

– Det är otroligt många som sysslar med musik idag. Det är väldigt lättillgängligt numera. Det betyder också att folk har koll på konstbiten men de har nödvändigtvis inte koll på allting som hör ihop med att vara en artist. Det handlar inte bara om att göra bra musik och hur man ska förhålla sig. Det handlar om att man ska förstå de hinder som finns och hur man ska tackla dem. Under termin ett fick vi väldigt mycket förståelse för hur musikindustrin är uppbyggd. Det är en väldigt smutsig industri faktiskt, folk vill lyckas och därför blir de väldigt hänsynslösa. Men är man medveten om de olika sidorna som finns, så kan man hantera det bättre. Med den vetskapen så har vi fått ett annat sätt att förhålla oss till vår musik, hur man vill marknadsföra den och konceptualisera det. Den andra terminen var mer praktisk, om hur vi faktiskt skapar.

Sina pratar på ett så varmt sätt om utbildningen att jag undrar om alla elever som gått där känt samma sak eller om det finns avhopp.

– Det är några som har hoppat av men inte för den anledningen utan snarare att livet kommer i mellan. Ibland måste man prioritera vad som är viktigt och då kanske man inte hinner med den här grejen just då.

Adam fyller i med att berätta att många av dem har sökt igen till nästa termin.

– Men det är som vilken annan skola som helst skulle jag säga. Det är inte full närvaro hela tiden men det är mycket högre närvaro än vad jag trodde såhär i slutet av dagen.

”Han har hjälpt oss att förankra våra drömmar i verkligheten.”

Jag blir nyfiken och frågar de två eleverna hur det kommer sig att just de sökt in till den här utbildningen. Sina berättar att det var hans kompis som tipsade honom efter att ha sett det på Instagram.

– Jag visste att jag hade sett det någonstans men så pushade han mig och sa att jag verkligen borde söka det. Sen när jag väl bestämde mig för att söka så var det mest för sökandet skull. Jag trodde inte riktigt att jag skulle komma in eller hur seriöst det skulle vara. Minns att jag det stod ”först till kvarn”  och att jag tänkte ”är det verkligen på riktigt det här, kommer han kolla på vår musik alls?”

Det var på riktigt. Adam sa tidigt att kom som ni är och så länge ni vill komma så är ni välkomna. Vilket var en helt annan approach än många andra liknande skolor där ute som känns betydligt mer elitistiska.

– Ofta har det känts som att du måste ta ett CSN-lån för att ens ha möjligheten att gå en sån här utbildning. Men så behövde det inte bli, fyller Maria i och fortsätter.

– Jag kommer verkligen ihåg när jag såg allt det här första gången, det lät för bra för att vara sant. Att Adam Tensta skulle ta sig tid att sitta med tjugo ungdomar i Tensta och lära de om musikbranschen, gratis? Men det var och är på riktigt.

Då vi redan snuddat vid det så börjar vi diskutera hur de socioekonomiska sidorna av vårt samhälle kan påverka en i hur och om man lyckas. Om de tror eller upplevt att det har någon påverkan för var man är uppväxt till exempel.

– Att göra musik kostar pengar. Utrustning, studio och allt sånt där. Det är svårare om man inte har samma ekonomiska resurser. Sen har musikbranschen alltid varit rätt så stängd. Om man inte kommer från ett visst område eller känner rätt folk så känns det som en helt annan värld som man aldrig kommer komma in i. Så det har nog stor påverkan, säger Maria.

Sina berättar om att han växt upp i Hallonbergen och om hur det är ett område som idag nästan svartmålas helt av media. Att folk knappt vågar gå ut där. Men det finns eldsjälar och passionerade vänliga människor som gör vad de kan, även där.

– När det inte finns resurser att satsa på för den här typen av områden så blir det annorlunda. Ungdomars förhållningssätt till utbildning blir helt skev då det inte är något man satsar på där. Hur ska de tro på den utbildningen man ges om det inte håller samma klass som i andra områden.

– Jag började på en annan skola i innerstan senare och det är stor skillnad i resurser. Alla de som har växt upp i en mer priviligierad miljö har lätt för att skapa en image och släppa låtar. Men det känns inte äkta. För mig handlar hiphop väldigt mycket om autenticitet.

– Adam har varit väldigt bra i sitt sätt att säga ”men gör det bara”. Han har sagt det när vi har mött hinder som att en inte hittar en mix eller vet hur en ska lägga upp något, skriva en vers eller liknande. Att det man letar efter finns där ute men att man måste ha tålamod och viljan att hitta det, berättar Sina.

De forsätter att prata om det event som de hade i början av december på Scandic Grand Central.

– Det var så mycket mer än att vi skulle uppträda och spela musik. Vi fick göra allt som har med evenemang att göra. Marknadsföring, hur vi arrangerar allt och så vidare. Det var en nyttig lärdom att få se hur allt ser ut runt i kring en spelning. Utbildningen ger inte bara inblick i artisteri utan också eventkoordination, produktion av musik och marknadsföring. Eleverna berättar att de har gett dem en vidare bild om vad de kan tänka sig göra i framtiden.

–  Nu har jag många olika komponenter i bakhuvudet som inte bara innebär att bli artist, utan andra delar runt musik som jag inte hade tänkt mig innan, berättar Sina.

– Jag vill ju fullfölja det jag en gång startade i mitt pojkrum med hiphopen och artisteriet men jag ser inte det som det sista kapitlet när jag nått dit utan det finns många delar kvar att upptäcka. Allt det här är tack vare Adam och hans sätt att belysa olika delar inom musikindustrin.

Maria berättar att utbildningen gett henne en tydligare bild kring vem hon vill vara som artist och hur hon vill att hennes väg dit ska gå.

– Allt i hur och var man ska placera sig som artist.

Adam fortsätter sedan.

– Det är intressant att de säger det här för det är just inom det här området jag tror att den här utbildningen kan göra skillnad. Många av våra drömmar är fett barnsliga, med det menar jag att man kanske har kollat på Michael Jackson när man var liten och tänkte att man ville bli som honom. Men man har ingen koll på hur man tar sig dit. Långt bort i fjärran finns drömmen om att bli Michael Jackson. Sådana drömmar måste finnas, men det är senare när man blir vuxen och kan ta på drömmarna på ett annat sätt, förstå sammanhang på ett sätt så att man kan bygga sin väg dit. Det jag försöker säga är att alla har barnsliga drömmar, men de går att nå. Då är de fullt realistiska drömmar. Jag tror att den känslan som Maria beskriver är en känsla som många andra har haft, jag har haft den också. Man hade ingen aning i början men nu vet man lite mer.

–Det är en norm att drömmar som man hade när man var liten, de uppmuntrades alltid och man skulle drömma stort, fortsätter Maria.

– Sen någonstans på vägen så börjar folk säga att ”nej men inte så stort” och det känns så fel. Det blir som ens första heartbreak, att drömma och ta sig in i något och sen inse att det inte går. Jag skulle verkligen önska att det blir en norm åt det andra hållet. Att det inte spelar någon roll hur konstig eller galen din dröm en låter för om det är det du vill göra så finns det en väg där för dig att nå dit. Som för oss med den här utbildningen. Kanske att man inser längs vägen att man vill göra något annat men vad man en vill göra så finns det ett sätt att ta sig dit.

– Det Adam har gjort är att han har kommit in och hjälpt oss att förankra våra drömmar i verkligheten, fyller Sina i.

”Man måste våga släppa iväg sin konst.”

Hade ni några förväntningar i hur utbildningen skulle vara?

– Vi visste inte alls hur den skulle vara. Vi hade ingen aning, börjar Sina berätta.

– Det enda jag visste i början var att det var höjdpunkten på min vecka. Att man hade krigat på jobbet hela veckan och så fick man komma dit och vara i den där musikbubblan. Nu har jag fått en mängd vänner som också sjunger, skriver och gör musik. Det har även gett mig ett otroligt kontaktnät inom musikbranschen som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Det trodde jag inte skulle ske nu på det sättet som det gjort.

Maria fortsätter sen:

– Mitt i allt så har man inte tänkt på hur man själv har utvecklats. Men det är något jag har reflekterat över mycket sen vi hade vårt event. För det har varit väldigt mycket ångest och konstiga situationer innan, speciellt inför eventet, men nu känner jag att man har bevisat för sig själv att man klarar det. Jag är kapabel till att göra det här som jag älskar. Det har motiverat mig jättemycket till att fortsätta.

När man sitter med sin musik själv, som jag ofta gör, så är det lätt att man fastnar. Även om jag gillar att sitta själv så är det så värdefullt att kunna dela den med andra. Nu har jag fått de medel jag behöver för att kunna skapa, göra klart och framföra en låt för andra. Jag känner jag att jag skapar från en annan plats nu. Den här platsen känns mycket tryggare än hur det kändes innan.

– Jag sa ju att ni skulle klara det, flikar en stolt Adam in.

Sina forsätter att berätta vad det betyder för honom att Adam är drivande i det här projektet och i eleverna.

– Adam är ju ändå Adam Tensta. Jag har växt upp med hans musik och för mig betyder det så mycket att ha en person som man sett upp till så länge ska bedöma ens egen musik. Adam gör det på ett väldigt ödmjukt och ärligt sätt också, man märker att han ser en. När någon man ser upp till berömmer en för något man själv gjort, det är som rent bränsle för ens skapande. Det är ovärderligt.

– Jag hade bara suttit i mitt eget rum och gjort musik, aldrig spelat upp det för någon annan. När vi sen skulle spela upp något som vi gjort för alla, under termin ett, så tror jag aldrig att jag har varit så rädd som då. Men det var så lärorikt. Det är fortfarande läskigt att spela upp för andra men man lär sig att det är bra att göra saker som är läskigt, säger Maria.

Adam nickar medhållande och säger sedan:

– Man måste våga släppa iväg sin konst. Annars är det bara konst för en själv. Vilket är en stor sorg då man skulle kunna dela den med så många. Det är min åsikt.

Sina forsätter med att delge ytterligare en lärdom av programmet.

– Vi har lärt oss mycket att förstå vad musikkonsumenterna uppfattar. Jag kan sitta och kritisera min konst i all evighet för att försöka uppnå någon slags ouppnåelig perfektion, men det är ändå inget som konsumenterna kommer höra sen ändå. Mycket lärdomar om att bara våga göra och släppa på sin konst och hur det sedan mottas av andra.

– Vi har varit tvungna att konfrontera vår inre kritiker på ett helt annat sätt nu i samband med alla de olika situationerna vi satt oss i genom den här utbildningen. Längs med vägen har man plockat upp olika delar som hjälper en att avgöra om den där kritikern ger något eller om det bara är ens djävul på axeln, säger Maria.

Jag har fått en otroligt varm och genuin känsla av både utbildningen och Adam från eleverna. Vårt möte börjar lida mot sitt slut men innan dess vill jag veta från Adam när han kände att han ville göra det här projektet.

– Det har jag egentligen känt under hela min aktiva karriär. Att på något sätt försöka verka för att minska glappet som finns bland de som skapar musik och de som tjänar pengar på det. Det är ofta orättvist. Att kulturskapare ska hamna längst ner på stegen. Så jag har alltid parallellt med min karriär försökt att öppna den scenen och låta folk veta att här finns det ett alternativ i hur man kan göra. Kanske speciellt för vi har varit independent hela tiden men nog främst för det motståndet som vi också fick se i början, innan en slog igenom. Det är mest det som har gett mig bränsle till elden att göra det här.

” Man måste inte signa med ett major skivbolag för man har hört det. Man måste ingenting”

– Jag hade lätt bara kunnat göra musik, en eller två skivor om året och vara nöjd med det. Men men vi har, och nu säger jag vi som kollektivet RMH, vi har alltid vetat om inte en scen finns så kommer inte vi finnas. Till slut. Det har redan hänt en gång, att den svenska hiphopen har dött och vi vill inte att det ska hända igen. Nu ser vi ju att det har gett påverkan, att det kan finnas 200 akter nu istället för fem som på nittiotalet. Just med FRAMÅT så var det nog ungefär ett halvår innan det startades upp som jag verkligen tänkte på det. Jag hade precis avslutat ett annat projekt och fick lite tid över. Då började jag rita upp kursmaterial, innehåll och liknande tills jag såg att här finns det något att satsa på. Efter det kom jakten på lokal, för man behöver någon plats att samlas. Jag hörde då av mig till stadsdelen, Tensta, och de känner mig så de gav mig nycklar till Tensta Tower. Så har vi kunnat börja bygga där. Det kändes som en fräsch start för något nytt. Vilket var vad jag ville, något nytt att sätta på kartan. Det var liksom inte Blå Huset som redan har en historia, utan ett helt nybyggt ställe som vi kan fylla med våra historier.
Jag tänkte att nu ska jag göra en kurs som jag själv hade velat gå om jag hade varit oetablerad.

Adam berättar om framtidsplanerna för FRAMÅT. Nu till våren så kommer 60 nya elever att gå utbildningen i Stockholm. Senare till hösten är planen att utöka med att göra utbildningen tillgänglig på distans, till de som inte bor i Stockholm.

– Jag vill ge de som inte bor i Stockholm möjligheten att kunna gå den här utbildningen också. För det måste vara skitjobbigt att inte bo i Stockholm för det är ”här allt händer”. Med det menat att det finns mer resurser, personer, etcetera här för att kunna börja lära sig om musikbranschen. Det vill jag göra mer tillgängligt för de som inte kan eller vill bo här.

Vad är det viktigaste som du har lärt dig som du vill ge till eleverna som går FRAMÅT?

– Att det inte är raketforskning. Du behöver inte ingå i samarbeten med folk som du inte vill bara för att man känner att man måste göra det. Man måste inte signa med ett major skivbolag för man har hört det. Man måste ingenting. Det går att hitta sin egen väg.

Författare:
Lili Gustafsson

Fotografi:
Popmani

Pin It on Pinterest

Share This