FNC-115_rgb

I dagarna hade den animerade klassikern Hitta Nemo nypremiär på bio. I 3D, givetvis, allt annat verkar alltmer otänkbart när det gäller animerad film numera. Eller, för all del, nästan all biofilm att döma av filmåret som gått. 3D är alldeles uppenbart här för en längre tid, på gott och ont.

Många 3D-filmer har kommit och gått genom åren, men de flesta torde vara överens om att James Camerons Avatar startade vågen vi fortfarande befinner oss i. Den visade hur 3D kan bidra med mer än skojiga ”popup”-effekter och bli lika viktig för upplevelsen som exempelvis ljud eller klippning. Ett par regissörer tog uppenbarligen till sig av de kreativa möjligheterna, som Martin Scorsese. Han gjorde Hugo till en metafilm, som genom den nya tekniken gav ett intryck av hur tidig film upplevdes när det begav sig. Hugo är mitt favoritexempel i sådana här diskussioner, eftersom många av reaktionerna på 3D nu påminner om hur det lät då. Film var en fluga hette det, en gimmick som bara var enkel underhållning utan konstnärligt värde. Så var det ju inte, uppenbarligen, och som Hugo och Ang Lees Berättelsen om Pi visar behöver det inte bli så med 3D heller.

En tristare konsekvens av Avatars succé, däremot, är att många biobesökare visade sig villiga att betala en slant extra om det stod ”3D” på affischen. Följaktligen översköljdes vi av 2D-filmer som i efterhand konverterats till 3D, ofta med ruskigt dåligt resultat. Den strategin verkar avta nu, men jag har full förståelse för den som undviker 3D om det första de såg med glasögonen var The Avengers. Sådan ful-3D är lite som att färglägga Casablanca eller dubba Metropolis, ett helt onödigt ingrepp i en redan bra film.

Kort sagt är 3D vare sig bra eller dåligt, utan ännu ett verktyg att använda för att göra film. Som sådant kan det användas för att göra bra filmer ännu bättre men räddar ensamt ingen film, ens när det är perfekt genomfört. Ta bara Transformers 3. Som sagt, ett verktyg bland många…

Pin It on Pinterest

Share This