2020: Ett tumultartat år för musikbranchens uråldrade förhållningsramar

av | dec 29, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

2020 var året då några av de äldsta musikaliska institutionerna föll, men ändå lyckades inte branschen lyssna på publikens höjda röster.

Pandemi-året 2020 började med att jag behövde slå av Instagrams notiser för livesändningar eftersom de duggade så tätt. Konserter ställdes in och ersattes av mestadels halvhjärtade försök till livesända event. Lady Gaga-kurerade One World: Together at Home fick ett ljummet mottagande, men snart började initiativen strömma in.

Understimulerade artister, ovana vid att behöva spendera mer än några veckor på samma ställe, började hålla egna kurser, event och program över nätet. Ett försök att hitta ytterligare fotfäste i branschen och nå ut till fansen på nya sätt. En både rar omtanke och vilja att underlätta situationen för sina fans, men kanske också en lite väl självupptagen tilltro till deras egen behövlighet. Som när artister kände behovet av att sända live varje dag.

Vad som varit musikbranschen alldeles nyss fanns nu inte längre kvar. Men inte bara spelningar försvann utan även albumreleaser. Artister som var rädda att trampa sin publik på tårna genom att släppa musik mitt i kaoset, eller kanske för en fruktad flopp, fortsatte skjuta fram sina releaser månad efter månad efter månad. Spelningar hann få ett, två eller till och med tre nya datum. Svenska musiker och arrangörer kämpade för sin överlevnad i en politik som förbisåg dem.

”Som musikjournalist var det lite som att vara sist kvar på festen, ingenting kvar att göra i en tid när musiken hade behövts som mest.”

Som musikjournalist var det lite som att vara sist kvar på festen, ingenting kvar att göra i en tid när musiken hade behövts som mest. Det tillsammans med en förvåning att artister inte själva verkade inse hela poängen med deras yrke, att finnas där när världen behöver deras musik som mest. Som en scen ur Toy Story där Woody inte tror att han behövs längre.

För flera artister blev det svårt, eller omöjligt att producera ny musik. Men för många blev det också tvärtom. Lykke Li debuterade på svenska, Okay Kaya släppte ett mixtape bara några månader efter sitt albumsläpp, Charli XCX blixtproducerade ett nytt album, även det kort efter hennes senaste album. Och Taylor Swift rullade ut hela två album. H.E.R. startade ett initiativ på Instagram för att visa upp och inspirera kvinnliga gitarrister. Fender hakade på och började erbjuda digitala instrumentkurser gratis världen över.

Dua Lipa lanserade efter mycket tveksamheter sitt dansalbum, som trots allt visade sig vara precis det folk behövde. Senare under året organiserade hon eventet Studio 2054. Club Quarantine startades och blev en succé, och snart var nattklubb över Zoom det nya normala.

Musik som inte annars fått se dagens ljus fick dessutom en chans, Stevie Nicks ersatte sin turné med en konsertfilm och släppte musik som varit under produktion i åtta år. Men musikbranschen fick också en helt ny innebörd och vår relation till musiken behövde bli en annan. Billie Eilish revolutionerade vad vi ser som en konsert och tog de livestreamade spelningarna till en helt ny nivå. Liam Gallagher tog livestreamen till en båt på den engelska floden Themsen. Musiken fick tillbaka sin spontanitet och tvingades att tänka i nya banor. Jag tror också att artisterna fick en ny uppskattning för sin publik.

Men oron i världen och katastroferna fortsatte eskalera. Det var första året som frågor om våldet mot svarta på riktigt mådde mainstream media. En fråga som byggde momentum i en avstannad värld, men en våg som föga förvånande slocknade alltför snabbt i pressen. En fråga som rör musikjournalistiken i hög grad på flera plan.

George Floyds död tog sin in i musiken och musiken blev politiska brandtal. Sault hann under året släppa två album som blev vägledande. H.E.R. gjorde politisk poesi på låten I Can’t Breathe. Kanye West och Travis Scott samarbetade på Wash Us In The Blood. I Sverige gick nio hip hop och RnB-artister artister ihop för att öka medvetenhet om rasism i låten Tillsammans. Minnesdagen för frigivandet av slavar i USA, Juneteenth, uppmärksammades mer än någonsin innan. Bland annat av Beyonce som släppte Black Parade och Amber Marks My People.

Blackout Tuesday startades av Brianna Agyemang and Jamila Thomas från Atlantic Records. Det blev mer tydligt än någonsin att branschen måste formas om. Att makten som är koncentrerad bland ett fåtal män, och dessutom till stor del livnär sig på svarta artister och svart kultur, måste splittras upp. Små förändringar började ske i att flertalet vita band som haft problematiska namn tog nya titlar, däribland Lady Antebellum, The Dixie Chicks och Slaves.

”Musiken kändes mindre som en industri och mer som en konstform igen.”

I början av året sparkades Grammys VD Deborah Dugan efter att ha gjort anklagelser om korruption. Dugan som anställts efter kritik om för lite jämställdhetstänk. Men Grammy-nomineringarna fortsatte även i år ignorera och osynliggöra svarta artisters musik. The Weeknd blev utan en enda nominering, trots ett högpresterande album som både vunnit kritikernas och publikens hjärtan. Prisen röstas fram av branschfolk som håller varandra om ryggarna och röstar fram egna projekt. Det slutar i en popularitetstävling och sällan utbytta toppkandidater.

Dessutom tenderar majoriteten av Grammis att koncentreras till ett fåtal (vita) personer. Hur mycket jag än tycker om Billie Eilish ser även jag det absurda i att ge henne fem stycken priser, när fyra av dessa hade kunnat användas för att lyfta fram andra talanger.

Flertalet krönikor har argumenterat genom året att 2020 är till för att vi ska stanna upp och uppskatta det vi har. Och även om det är en priviligierad synvinkel, så kan vi väl använda det på musiken så att 2020 kan föra något positivt med sig. Vi måste börja bjuda in alla artister i fler samtal, till fler plattformar och till fler prisakademier. Inte för att det är ett måste, utan för att vi redan skulle ha gjort det. För nu handlar det inte om undermedvetna partiskhet utan selektiva osynliggöranden som inte ger en rättvis bild av verkligheten.

En lamslagen kulturbransch stod inför aldrig förut skådade utmaningar under 2020, men gav en närmre relation med fansen och en ny roll för musikjournalistiken. 2020 har fört med sig ett stärkt community runt musiken. Musiken kändes, i alla fall ett tag, mindre som en industri och mer som en konstform igen. Sen kan det självklart inte vara tillräckligt starkt om inte alla är inbjudna på samma villkor. Om det är något som gjort 2020 genomlidbart är det musiken. Musikfansen har fått en helt ny röst, så låt oss använda den ännu tydligare under 2021.

Författare:
Emma Thimgren, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This